Något som tåls att läsa igen
''Att förlora sig själv
18 oktober 2011 | 22:31
Jag har alltid haft förmågan att snabbt kunna sluta mig. Låta världen stå still och se stressen och pressen som något som inte drabbat mig.
Jag har aldrig riktigt brytt mig om mig själv. Jag har alltid, på något sätt, sett mig själv som ett offer. Jag har förlikat mig med tanken på att alltid vara den tjocka och fula. Jag har aldrig gått till roten med mina problem, utan jag har försökt lösa andras problem som någon form av kompensation för mitt ointresse i just mig själv.
Det har i sin tur gjort mig till en otroligt sympatisk människa med en otrolig empati. Jag har fått höra att jag är väldigt lätt att prata med, öppna sig för och det har jag även testat på nya bekanta. Jag ser det som något bra, att jag fick bli den snälla personen, som är lätt att prata med och som folk känner sig trygga tillsammans med. Jag önskar bara att jag inte offrat så pass mycket av mig själv för att bli henne.
Jag har försummat mig själv hela mitt liv. Jag har aldrig varit 100% lycklig. Jag har alltid haft en gnagande känsla av oro, rädsla, avsky och skam när det har kommit till mig själv. Jag har alltid hatat min kropp, men skammen min kroppsform gav mig fick mig att hålla tyst. Vad gav mig rätten att klaga öppet när jag inte gjorde något åt saken? Det skulle varit en fruktansvärd dubbelmoral.
Jag borde vara nöjd med mig själv. Belåten, stolt. Allt borde kännas rent ut sagt superbt. Och visst, på vissa plan känns mitt liv fantastiskt. Men mycket vill ha mer, jag vill egentligen att varenda fettcell på min kropp ska brinna upp, försvinna och aldrig mer dyka upp. Jag vill ibland slänga ut min våg, ut från balkongen och med ett belåtet flin höra den crasha på asfalten nedanför. Jag vill slänga allt nyttigt bröd, alla lättprodukter i kylen och ersätta med vit formfranska och fet grädde. Jag vill baka mina kakor och faktiskt kunna smaka.
Bara tanken på det kan ibland vara ångestframkallande.
Tankar som slagit mig på senaste tiden har gjort mig orolig. Orolig på hur långt jag egentligen tagit detta. När min bästa vän, som alltid varit förstående och alltid har stöttat mig blir orolig, höjer ögonbrynet åt saker som jag funderat mycket kring, vet jag ju att något inte står rätt till.
Jag har aldrig spytt upp min mat, jag har aldrig tagit laxerande medel (men funderat på det) och jag har aldrig skadat mig själv på något sätt. Jag har dock svimmat, jag har ofta lågt blocksocker och jag går hungrig ofta. Men hur sjukt det än låter har det fått blivit min vardag. Rädslan för att bli tjock igen skrämmer mig mer än döden just nu, och då kan ni ju förstå?
Jag är nöjd med så stora delar av mig själv nu. Jag är så otroligt glad att jag bevisat för mig själv och för alla andra hur otroligt stor diciplin jag har, vilken karaktär jag har samt hur stark jag faktiskt är. Jag kan klara allt. Jag har klarat så mycket.
Det är bara lite vemodigt att jag förlorat så mycket av mig själv på vägen''
