my ∆ brings all the hipsters to the yard, and they're like "How avant-garde"

Det här är en sak jag tänker på, förmodligen MER än vad man bör. Men, jag är som de flesta blev i princip besatt av mycket. Det är inte många timmar varje dygn jag har det tyst omkring mig. Det gäller allt. När jag pluggade i skolan, när jag går på stan, när jag har en konversation, när jag har sex, när jag duschar, när jag sover, när jag lagar mat, you name it. Det jag tänker väldigt mycket på är hur man drar paralleller mellan musik och händelser/personer. Att, så fort man hör en låt sätta igång en film i hjärnan, eller att man ser en person framför sig. Jag tänkte berätta om en sak nu.

 

För en vecka sen gifte sig min pappa, och jag var medbjuden på en kryssning till Åbo. Fruktansvärt roligt tänkte jag.

 

Jag hade precis kommit hem från Cypern och tänkte att det kunde vara roligt att hålla igång händelseförloppet istället för att bara slacka ihop hemma. Direkt efter bröllopet sätter vi oss i bilen och kör ner till Stockholm och båten. Vi hittar till våra hytter och eftersom att det är ganska sent, byter vi om, fixar oss och går och käkar. Vi sätter oss och dricker lite, röker lite cigarrer och har det allmänt trevligt.

 

Efter ett par timmar i cigarrrummet bestämmer vi oss för att uppsöka dansgolvet, så vi hamnar tillslut på båtnattklubben. Ganska glest med folk, men inte mycket mer man kan förvänta sig på en onsdag, så jag var glad och pepp ändå.

 

Jag börjar dricka redbull/vodka. Världens bästa festdricka som ger mig den mest behagliga av fyllor.

Vi dansar, alla förutom pappa förstås! efter ett tag försvinner pappa och Viktoria, och jag sitter kvar med brudtärnan Anki. En otroligt trevlig kvinna i sina bästa år (ej i min ålder, måste jag tillägga). Vi sitter och dricker, pratar, har det trevligt då jag lyfter blicken för att kolla emot dansgolvet.

 

Det jag ser är två killar som står kanske tre meter ifrån oss, pratar med varandra och tittar mot vårat bord. Jag kände mig inte på topp, så min första tanke var att de stod och kommenterade spydiga saker om oss. Så var dock inte fallet då killarna efter någon minut sätter sig med oss. Killen som satte sig bredvid mig hade jag sett tidigare under middagen och för ett ögonblick sucktat efter. Fruktansvärt snygg och verkligen MIN stil. Spot on.

Jag blir faktiskt nervös. Ingenting jag varit på väldigt länge när det kommer till killar. Min cypernperiod gjorde mig härdad och boostade mitt självförtroende, men denna kille fick hjärtat att slå iallafall några slag extra i minuten.

 

Vi pratar ett tag. Jag hörde ingenting men låtsades. Han likaså. Han frågar sen om jag ville följa med till hans hytt för att lämna en tröja han hade i knät. Jag förstod vart han ville komma, men hade efter Cypern bestämt mig för att ta det lite lugnt med killarna och hela den biten. Jag spelar iallafall med och följer med honom. På vägen till hytten går vi ut på däck och röker. Jag får veta att han heter Linus. Att han var 23 år och soldat. Jag har alltid haft en svaghet för ''starka'' män. Såna killar som jag vet kan slå ner någon (är jag konstig undrar jag nu helt random?!).

 

Vi röker klart, går in och går till hans hytt. Jag sitter tyst, jag var inte tillräckligt full för att känna mig manad att rucka på min efter-cypernregel. Inte heller nykter nog för att ta mitt förstånd till fånga och gå därifrån.

Han sätter sig bredvid mig, vi fortsätter prata och jag var så himla nervös. Jag kände mig som en oerfaren oskuld. Fumlig och klumpig kände jag mig. Otrevlig känsla, men fortfarande den bästa när man egentligen vet vad som ska hända.

 

Det slutar iallafall med att han kysser mig och det hela eskalerar. Jag behöver kanske inte behöver gå in på detajer, men vi har sex, och det var bra. Fruktansvärt bra.

 

När det var över (låter så himla tragiskt??!) stod jag framför honom och jag hörde hur en låt började spelas. Vi kysser varandra genom hela låten, och han ber mig sedan stanna. Inte för sex, utan för att sova.

Jag vet att det ibland kan bli lite kylig stämning när man sover med ett one night stand, och sa även det (tänk på att låten fortfarande spelas i bakgrunden) men han ville fortfarande att jag skulle stanna, poängterade även i detta försök att det inte var för sex utan för att sova, mysa osv.

 

Jag måste ändå avböja. Säger hejdå och vandrar mina våningar upp till min hytt och min vakna hyttkamrat.

Förbarnar mig själv för att jag inte fick hans efternamn eller telefonnummer, men ler dock åt tanken på vad som hänt, ler på morgonen när jag vaknar och slår igång låten. Låten som han kysste mig till och som fortfarande, även efter en dryg vecka ger mig ett leende på läpparna.

 

Jag gillar att det är så fruktansvärt många gamla vänner som hör av sig till mig innan min resa. Eller vänta! Ingen har gjort det. Inte en enda jävel har hört av sig till mig, sagt hejdå osv. Allt ska jämt ligga på mig, hela jävla tiden. Jag blir så arg. Ledsen. Varför får jag aldrig vara den som vänner vill vara med? som vänner hör av sig till? som blir inkluderad i saker? Jag har aldrig varit det och det gör ont i hjärtat när jag tänker på det.

Jag tänker skita i er lika mycket som ni skiter i mig. Ni är kvar i Sverige, jag flyttar utomlands och gör någonting med mitt liv. Bitterljuvt för er, eller hur? Jag hoppas det.

Ibland behöver man inte tänka så mycket på vänskap. Man vet helt enkelt att den finns där. Den är lika naturlig som andningen, hungern och annat, som man egentligen bara gör per automatik.
Jag har inte alltid haft det lätt med vänner. Jag har haft lätt för att skaffa bekanta, kompisar osv. Vänner är det värre med. Vänner är människor man känner samhörighet med. Människor man helt enkelt inte klarar sig utan.
Något av det jobbigaste med min flytt är att jag kommer vara tusentals mil från detta. Från en vänskap så stark, genuin och äkta.
Vänskap ska testas, och visst har den gjort det på den relativt korta tiden den har blommat, men det gör det inte mindre jobbigt.
Att jag fann en människa som förstår sig på mig, som kan dela mina skratt, min tystnad, min ilska, glädje och sorg, samt älskar mig precis som jag är är värt mer än allt för mig. Det var det som räddade mig när jag famlade där nere på botten av allt jag kände till. Att jag fann Emelie just i den tidpunkten, då jag kände mig mer ensam än någonsin, det var det som räddade mig.
En människa så varm, så godhjärtad och mjuk är sällsynt. Det i kombination med ett synsätt som får mig att tänka till, ett högt IQ och humor gör henne till en superkvinna.
En superkvinna jag älskar, utav hela mitt hjärta, och som jag kommer sakna till fysisk smärta stundtals.

Jag är så lycklig när jag tänker på det faktum att jag fått en vän för livet. En vän jag kanske inte kommer träffa varje dag, men en vän som satt så djupa spår i mitt hjärta att jag aldrig någonsin skulle kunna släppa henne.

Att ett litet tecken på att man finns till visas, raseras hela världen.
Muren mot allt som hänt, distansen jag skaffat mig sen jag träffade honom senast känns som endast en milimeter just nu. I höjd och bredd.
När man träffar en person som gör såna starka avtryck i själen, som man spenderat så många fantastiska nätter med, som man tittat på och studerat dag och natt, som man kysst varenda milimeter av är det så mycket i kroppen som går sönder när personen försvinner. Hjärtat spricker, andningen blir oregelbunden och alla sinnen skriker efter bekräftelse och det som varit.

Jag har valt att stänga av alla känslor jag känner. Jag hade helt enkelt inte klarat mig annars. Det finns så mycket som gör ont. Så många fina stunder som gått från just det, fina, till smärta. Ren och skär smärta.

När jag ser bilder, när man läser meddelanden, när när tänker tillbaka på speciella saker, speciella uttryck och speciella händelser är det som att någon tar en kniv, sakta trycker in den i hjärtat, magen, halsen, lungorna och vrider om.
När jag träffade honom trodde jag ingenting speciellt. Jag såg honom knappt, förrän han började prata så passionerat om något han brann för. Första ciggen vi delade och första gången han log åt mig.
Första smset, första antydan till intresse. Första av allt vi gjorde.
Jag kommer aldrig glömma första natten vi delade. Hur jag kände mig, hur jag låg en hel natt och log för mig själv med hans arm kring min midja. Hur jag för första gången hörde hans djupa andetag, kände hans läppar och upptäckte hur mjuka hans händer var. Hur jag för första gången insåg hur en kille skulle lukta för att totalt få mig att tappa fotfästet, hur perfekt en hals kan vara, hur mjukt hår kan vara, hur gott en andedräkt kan lukta.

En första gång för allting. En sista gång för allting.
En sista gång, där jag inte förväntande mig någonting, men när någonting hände. Där någonting kändes så bekant och tryggt. Där man visste hur allting kunde göras perfekt. Ett invant beteende. En längtan som varit så stark i mig under en sån lång tid, en längtan som fick bekräftelse men sedan krossades.
En sista gång som gjorde så ont att jag tappade andan i smyg en natt. En sista gång som fick mig att gråta tills solen gick upp morgonen därpå, en sista gång som fick mig att vilja skrika, som gjorde så fruktansvärt ont i hela kroppen. I hela själen.

När man ger sitt hjärta till en människa, omedvetet, hur får man tillbaka det? jag vill ha tillbaka mitt hjärta. Jag orkar inte tänka, känna, längta, drömma, gråta, sakna.


Nick Cave & The Bad Seeds - O Children

Jag tänker INTE falla för någon nu. Inte när jag ska lämna Sverige.
Bra Emma. Nu har du lovat dig själv det.
Känslor ska bara göra allting komplicerat och fel. Man blir ledsen och arg och glad och rädd och ängslig på samma gång. Det finns ingen mening. Jag skulle kunna stanna livet, just precis nu, känna mig tillfreds och lycklig. Förhoppningsvis. Men jag väljer istället att gå vidare, pröva mina vingar, leva ett liv jag ej planerat men som lockar fruktansvärt. Lämna människor, platser och känslor bakom mig. Vända sida och starta ett nytt kapitel i mitt liv. Skapa mig det liv jag velat men aldrig vågat leva.

God natt.

Jag gjorde den för ett år sen. Nu ska vi se:

Utseende:
1. vilken ögonfärg har du: De är blåa.
2. hur lång är du: 170 ca.
3. vilken hårfärg har du: Blont.

4. långt eller kort hår: Långt.
5. piercingar i anisktet: Nej, men är sugen på diskret septum samt smiley.
6. vilken ögonfärg skulle du vilja ha: Jag skulle gärna ha lite blåare.
7. hur lång skulle du vilja vara; Några centimeter längre skulle vara fint.
8. vilken hårfärg skulle du vilja: Så blont som det går.
9. vill du ha kort eller långt hår: Ska nog försöka bli lite långhårigare.
10. skulle du vilja ha piercingar: Som sagt.

Senaste du:
11. åt : kycklinglasange.
12. drack: En kopp kaffe.
13. du fick sms av och vad de stod: Helst inget jag vill skriva här. HE-HE
14. du skrev sms till och vad du skrev: ''Haha, du vill ju bara ha mig för dig själv, din jävel!'' mr hemliz
15. sa: ''Men jag sköt in sängen, lugna dig''
16. kramade: Min morbror
17. tre personerna du hade sex med och när: Jesper, William, Andreas. Alla rätt efter varandra. Har ej tidsuppfattning. Inte allt för länge sen var det väl iallafall.
19. du spydde: Minns inte längre. Var väldigt längesen.
20. du skrattade riktigt mycket: Minns inte. Var väl när jag var med Emelie senast typ.


Kärlek:
21. är du singel: Ja.
22. om du inte är, med vem är du tillsammans: pass.
23. ditt längsta förhållande: jag har aldrig haft ett förhållande.
24. med vem då: MEN PASS.
25. när någon säger din första kärlek vem tänker du på då: Tobias.

26. är du fortfarande kär i personen ovan: Nej.
27. gillar du någon just nu: Ja.
28. hur många seriösa förhållanden har du haft: ingen.
29. vill du vara singel: Nej, jag vill ju inte det.
30. vill du gifta dig: Inte just nu, men någon gång.
31. Vad heter din nuvarande pojk/flickvän: men rub it in my face some more.

Vänner:
32. din bästa vän/bästa vänner: Carro och Mumelihababa


33. den vän som du har känt längst: Ellie.
34. flera bra kompisar eller bara en allra bästa vän: Både och. En bästa vän och flera bra vänner.
35. någon du saknar att umgås med: Alla hemma!
36. en av dina bästa killkompisar: Patric och Andreas.

37. någon kompis som bor långt ifrån dig: En massa.
38. den du har mest minnen med: Alla gamla vänner, Carro.
39. bra vänner du inte träffar ofta: Nja. Inte lika nära med dessa längre.
40. har du någon gång varit vän med någon som du inte tycker om nu?: Ja.

Övrigt:
41. personlighet: Rätt säker på att jag är schizofren, ena dagen är jag bäst, andra dagen sämst.
42. sport: Simning.
43. galen eller lugn: en skön blandning.
44. har du någon gång hört att du sjunger bra: en gång i tiden.
45. dricker du alkohol: Ja, det gör jag.

46. har du hört att du borde bli modell: inte sådär jätteseriöst menat kanske.

47. något speciellt du alltid har på dig varje dag: trosor, tröja, hår.
48. röker du: Ja.

10 onödiga frågor:
49. har du rökt? Ja.

50. har du snusat? Ja.
51. har druckit? Ja.
52. har haft sex? Ja.
53. har haft analsex? Ja.
54. har haft sex utan känslor? Ja.
55. har haft sex med en kompis? Ja.
56. har velat göra om det? Ja, och gjort det dessutom.
57. har kysst en av motsatt kön? Ja.
58. strulat med någon av motsatt kön? Ja.

Jag är så jävla grym, alltså.

Att totalt ställa om sig och ställa in sig i olika miljöer är för mig ingenting speciellt. Jag har aldrig haft den där kärnfamiljen, aldrig haft problem att egentligen vara mig själv. Jag har alltid varit den jag varit mer eller mindre.

Att bosätta sig i Rätan på obestämd tid är ett val jag gjorde, och det känns rätt. Jag har upplevt nya saker, träffat nya och helt fantastiska människor som jag hoppas kommer följa mig livet ut.

Nog om det.
Idag på radion spelade P3 den här låten och det första jag kände var svartsjuka. Det var den första distinkta känslan jag kände. Så jag var tvungen att tidigt, innan morgonkaffet försöka solla i minnen vart, när och hur jag hörde låten. Jag kom på det, och det var när jag var i Östersund med Emelie. På ett dansgolv. Hur kommer det sig att man kopplar ihop allting så otroligt lätt? låtar med känslor? Känslor med låtar? jag hade inte ens reflekterat över låten, men nu när jag hör låten spelas scenariot upp framför mig och jag minns allt glasklart, även fast jag inte varit nykter på kvällen.

Hjärnan fungerar konstigt, och jag tycker att det är läskigt. Men jag antar att vissa saker är värt att minnas, även om jag inte förstår varför min hjärna anser att den svartsjuke-känslan var värd att spara i lill-hjärnan.

Jag önskar att jag kunde hitta vägen in. Att jag kunde hitta nyckeln till ditt inre. Att du vågade släppa in mig helt. Jag vet att jag skulle kunna hjälpa dig bättre än vad jag försöker med nu. Jag vet att du har varit med om saker, att du förmodligen har en annan syn på människor än många andra, men jag är inte här för att skada dig, försvinna eller göra dig illa. Jag är här för att stanna. Finnas till för dig, för jag bryr mig om dig. Mer än vad jag trodde att jag gjorde.

Jag har upptäckt att du är en fantastisk människa. Du är varm och du bär nog på mer känslor än vad folk skulle kunna tro. Du har humor och ett speciellt lugn. Samtidigt som du kan driva mig till vansinne.

Jag finns för dig. Du är så himla bra. Faktiskt.



Jag vill hem. Jag vill krama Linus, gosa med Molly. Fika med vänner och ta tagarna som de kommer. Titta på film till sent på nätterna.
Jag behöver vara där. Helst nu.

Jag laddar ner katastroffilmer, dricker kaffe och springer.
Jag ska ut nu.

Det är svårare än vad man egentligen tror. Nästan alla är beroende, på ett eller annat sätt, av vad andra tycker och tänker om beslut man gör. Jag är mer mån om vad alla andra tycker om mig själv än vad jag egentligen tycker om mig själv. Det är fel, väldigt fel. För det är jag som måste leva med besluten jag tar, ingen annan. Det kan vara allt ifrån vilka kläder man väljer att sätta på sig till vem man faller för.

Just ikväll tänker jag mest på det sistnämnda. Jag har varit tvungen att försvara mina val tidigare, och det har jag gjort fullt ut. T.o.m genom lögner. Jag vill inte göra det längre. Jag vill inte förlora människor som finns i mitt liv nu, pga mitt val av kille. Pga någonting, egentligen. Jag vill vara självständig och jag vill ha total kontroll på mitt liv, utan yttre påverkan.

För två månader sen föll jag för en kille. Jag visste egentligen inte mycket, nästan ingenting. Det gick över rätt fort. Han skulle tydligen inte vara bra för mig, vi var för olika och ett förhållande skulle bara bli destruktivt och falla i misär och hjärtesorg. För min del, alltså. Jag hade ingen aning om vad han skulle kunna känna om vi hade gett det chansen.
Det föll iallafall bort. På andras råd (som jag var dum och tog) glömde jag honom och gick vidare. Intalade mig själv någonstans där medans jag glömde bort mitt hjärta att det var för min egna skull. Det kanske det var nu när jag satt saker i perspektv, men det är själva grejen. Att jag inte tog beslutet själv utan lät mig själv påverkas av vad andra tyckte och kände om saken.

Det är något jag måste unna mig själv. Att låta mina egna känslor och mina egna tankar styra mitt liv. Att sluta låta andra påverka mig så pass mycket som de faktiskt gör. Våga säga ifrån när jag tycker något är fel och alltid sätta mig själv först. Sluta prioritera andras lycka framför min egna om jag känner mig olycklig på något sätt.
Jag måste bli min bästa vän innan jag kan bli någon annans. Det måste jag börja med. Med start nu.

Det finns tusen saker jag vill att ni ska veta om mig. Saker som gör mig till den osäkra och rädda personen jag egentligen är. Saker som gör att jag inte vågar mig på kärlek på riktigt, saker som gör att jag stöter bort människor när närheten blir för påtaglig och varför jag törstar efter bekräftelse och uppmärksamhet.

Varje gång jag ska skriva om det, har jag meningar i huvudet, så perfekta att August Strindberg skulle framstå som amatör, men när jag ser denna vita textruta framför mig tar det stopp. Jag kan inte skriva ner ett ord. Det kanske beror på att sakerna jag kommer fram till i mitt huvud är så stora, så svåra att förstå att jag dels vill bespara er eran syn på mig, samt skona mitt hjärta och inte lägga upp det på ett fat, tillgängligt för alla att spotta, trampa och hugga i.

Jag vet att jag är svår, fruktansvärt svår. Jag vet att jag beter mig olika med olika människor, men det är endast för att vissa människor gör mig mer osäker och rädd än andra.
Jag har en handfull människor jag kan vara mig själv med, till 100% och jag avundas personer som kan vara det med alla. Som skiter i vad alla andra tycker och kör sitt race, oavsett.

Jag vill vara så, och jag hoppas att jag blir det någongång. Självständig och orädd. Att jag vågar öppna upp mig själv och släppa in folk, närmare inpå. Att inte vara rädd för kärlek, utan öppna armarna och våga ta emot.

Med detta sagt ska jag lämna detta s.k. intranät. Jag ska lägga mig i sängen, jag ska skriva dagbok för första gången på väldigt länge, och imorgon ska jag försöka ta till mig av allt bra folk säger om och till mig.

* Känner att man vill förändra men är fruktansvärt maktlös
* När man tar ut löshåret och ser en helt annan människa i spegeln
* Inser att man har lessnat på precis all musik och ej hittar någon ny
* Saknar sin hemstad och sina hemvänner men inte får åka hem direkt
* Längtar efter något som komma skall
* Känner panik över kropp och vikt
* Känner stress, hets och press på att kunna prestera utan att bryta ihop
* Inte veta vilka som är ens egna ideal och vilka som är mediaframkallade
* Känner sig obekväm i sitt egna skinn
* Saknar sin mamma
* Önskar att man hade en fungerade relation med sin manliga avelshalva
* Tänker på helt fel saker
* När man vill så mycket, men kan så lite

Det finns så fruktansvärt mycket som snurrar i mitt huvud nu. Jag skulle behöva punkta upp lista efter lista för att få ordning på det virrvarr som inte slutar att virvla.

Att säga att man ska ta tag i sitt liv är så fruktansvärt lätt, det är nästan farligt. Men det är något jag verkligen måste börja tänka på, för mitt egna bästa.
Jag är värd att få vara glad, uppåt, bekväm.

Saker som jag är säker på, just precis nu:
* Min handduk i håret luktar kille
* Mamma kommer på fredag och jag ska ge henne världens största kram
* Jag vill förändra Sveriges sjuka ideal och hjärntvätt när det kommer till stereotyp ''smal''
* Jag trivs med att bo själv i stugan
* Det finns få som jag tycker om, men de jag tycker om är värd guld
* Jag är en BRA människa
* Jag vill bli en bättre människa, en starkare människa, en säkrare människa
* Jag önskar att det fanns en OFF-knapp till självhat och destruktivt beteende

Jag sitter och försöker formulera det, förmodligen, viktigaste brevet jag någonsin kommer måste skicka till någon i hela mitt liv. Det gäller ej ett dödsfall, men nog så känsloladdat.
Usch, jag hatar sånhär sårbarhet. Det är stunder som dessa som man önskar att hjärtat var av is, sten, järn eller annat hårt material.

Still I wonder
Sights around us fade and underneath the ground shakes, things fall apart
And no other than the voice of one another
Keeps us safely moving on in the dark