Varför jag blivit som jag blivit
För er, som inte lever med tankarna i mitt huvud förstår jag att saker är oklart. Att jag på något sätt verkar fullständigt rubbad och urflippad. Det kanske jag är, bara att jag inte märker det själv. Instabil vet jag att jag är, men det har jag alltid varit. Av olika saker.
Anledningen till att jag vikthetsar (som ni så fint kallar det) är pga mitt mål. Jag vet att jag är normalviktig, att jag egentligen kan lägga ner, vara nöjd, känna mig fruktansvärt nöjd med min prestation. Men det är inte så lätt. Jag har strävat efter detta mål i knappt ett år nu, 10 månader. Att ge upp med så lite skulle kännas förjävligt, rent ut sagt. Att bara ha drygt ett kg kvar, och sen ge upp för att man helt enkelt inte orkar är inte något jag vill göra.
Jag vet att jag borde, eftersom att detta är så fruktansvärt psykiskt påfrestande. Jag har aldrig varit med om något sånt här i hela mitt liv, men detta är ett mål jag satt upp och som jag verkligen vill klara. Jag är rädd för att jag ska sabba allt, gå upp alla kilon igen om jag inte når målet. Att om jag lägger av nu är det likamed ingen viktnedgång alls. Det är så det känns, och det är därför jag hetsar, mår kasst, mår bra. Varje hg ner är ett steg närmare målet. Varje hg upp är ett steg ifrån. Även om jag vet att vikten pendlar. Hela tiden. Ett par kg upp, ett par kg ner.
När jag ligger där. På fina 66 kg, inte ett hg mer, ska jag slänga ut min våg. Då har jag klarat mitt mål. Jag vet djupt i mig att jag verkligen klarade det. 40 kg. Då kommer jag känna mig så fruktansvärt nöjd med mig själv och jag har bevisat för mig själv och alla andra att jag klarade det. Det är därför jag vikthetsar. För att jag har det där förbannade målet.
Sen att det bryter ner mig till och från, det är en annan femma.
Anledningen till att jag vikthetsar (som ni så fint kallar det) är pga mitt mål. Jag vet att jag är normalviktig, att jag egentligen kan lägga ner, vara nöjd, känna mig fruktansvärt nöjd med min prestation. Men det är inte så lätt. Jag har strävat efter detta mål i knappt ett år nu, 10 månader. Att ge upp med så lite skulle kännas förjävligt, rent ut sagt. Att bara ha drygt ett kg kvar, och sen ge upp för att man helt enkelt inte orkar är inte något jag vill göra.
Jag vet att jag borde, eftersom att detta är så fruktansvärt psykiskt påfrestande. Jag har aldrig varit med om något sånt här i hela mitt liv, men detta är ett mål jag satt upp och som jag verkligen vill klara. Jag är rädd för att jag ska sabba allt, gå upp alla kilon igen om jag inte når målet. Att om jag lägger av nu är det likamed ingen viktnedgång alls. Det är så det känns, och det är därför jag hetsar, mår kasst, mår bra. Varje hg ner är ett steg närmare målet. Varje hg upp är ett steg ifrån. Även om jag vet att vikten pendlar. Hela tiden. Ett par kg upp, ett par kg ner.
När jag ligger där. På fina 66 kg, inte ett hg mer, ska jag slänga ut min våg. Då har jag klarat mitt mål. Jag vet djupt i mig att jag verkligen klarade det. 40 kg. Då kommer jag känna mig så fruktansvärt nöjd med mig själv och jag har bevisat för mig själv och alla andra att jag klarade det. Det är därför jag vikthetsar. För att jag har det där förbannade målet.
Sen att det bryter ner mig till och från, det är en annan femma.
Kommentarer
Trackback
