my ∆ brings all the hipsters to the yard, and they're like "How avant-garde"

Jag sitter med såna ångestliknande känslor nu på tåget att det är lite smått skrämmande. Jag och mamma skildes som ovänner i Sundsvall, min pappa frågade för tredje gången vilken tid jag är framme hos honom vilket bara betyder att han sällan lyssnar när jag pratar och berättar saker, samt att min moster inte kan greppa det faktum att jag har vuxit upp och inte längre är fem år gammal. Så ja. Här sitter femåringa Emma med en pappa som inte lyssnar, en mamma hon inte kramade en sista gång innan potentiell död och har en klump i magen.
Jag hatar sånt här. Det här.