my ∆ brings all the hipsters to the yard, and they're like "How avant-garde"

Jag känner mig bara så förbannat tom just nu. Som om all luft gått ur mig, all min inspiration är som bortblåst och jag känner mig liten, förbannat ynklig och totalt motbjudande. Jag saknar så fruktansvärt mycket. Så mycket som inte är konkret och fysiskt. Jag saknar så många känslor som jag kände förut, jag saknar saker som känns på riktigt. Jag saknar att vara mottaglig för beröm och komplimanger, att få känna känslan av att bli totalt uppfylld av något så egentligen litet.
Jag hatar att dippa, att känna hur allt bra man känt plötsligt förvandlas till en misär och allt pga något så fruktansvärt oväsentligt.
Jag vill gråta. Hela tiden. Hela dagen har jag gått med gråten i halsen, och jag vet innest inne varför. Vissa saker tar bara fram allting. Jag har ingen ork, ingen energi till det jag förut brann för.
Jag önskar att jag kunde hjälpa alla. Att jag kundra dra ut alla era knutar, hjälpa er få rätsida på era liv, samtidigt som jag kunde ta hand om mig själv. Men jag kan inte göra det nu. Jag vill ha hjälp, jag vill ha klippan i livet, jag vill att någon säger till mig, att någon drar mitt släp ett tag, för jag är helt slutkörd. Så fruktansvärt trött, ledsen, arg.
Jag ville inte att det skulle bli såhär. Jag trodde jag var starkare. Är jag verkligen såhär svag? Är jag verkligen så fruktansvärt svag och patetisk att jag inte ens kan ta hand om mig själv längre?
Jag vansköter det jag måste leva med hela livet. Mig själv.

Jag behöver något. Jag behöver vetskapen om att jag någongång också kommer bli nöjd. Jag måste få känna att saker kommer att lösa sig snart, att jag snart kommer få se allt klart. Att jag kan få börja mitt liv snart. För nu lever jag inte. Nu går jag per automatik. Allt planerat in i minsta detalj. Vem vill leva så?
Jag vet mycket väl att ni vet. Jag vet att en av er har vetat det här hur länge som helst. Du som varit med från början. Du har vetat om det här, länge. Jag har valt att inte lyssna på dig, då min resa varit det jag prioriterat högre än allt annat. Jag har valt att inte lyssna på alla varnande ord. Jag har sett mellan fingrarna. Jag har alltid trott att jag har haft allt under kontroll.
Jag vet inte om jag har den kontrollen längre. Jag vet inte om jag mår så bra längre. Nej, jag mår inte bra längre. Jag mår så förbannat dåligt. Jag mår så förbannat jävla skitdåligt just nu.

Hjälp mig. Någon. Vem som helst. Ring psykakuten, eller vad som helst.
Jag vill att någon annan ska hålla tyglarna ett tag, jag vill vara ett barn där någon vuxen säger åt mig vad jag ska göra, när jag ska göra det och hur. Jag vill slippa kontrollen jag har kvar, jag vill låta någon annan sköta allt. Jag skiter i vilken. Vem som helst har bättre kontroll än vad jag har nu. Min kontroll är borta.
Så jävla borta.