Terapi
Ibland vill jag bara gömma mig när saker inte blir som jag vill. Jag har märkt att jag är så. När det finns något som stör, förstörs så många fina upplevelser för mig. Det egentligen enda som stör mig nu, är viktnedgången. Det är den där förbannade siffran på vågen som jag inte orkar med. De senaste dagarna har jag bara velat skrika.
Jag har vetat ett tag att vikten faktiskt styr mitt humör, mitt liv till viss del. När jag väger mer än jag gjorde dagen innan osv. Jag har låtit det gå för långt, och jag är mycket väl medveten om det.
I måndags visade min våg 66.5 kg. Jag var överlycklig. Jag hade ett halvt kilo kvar. Jag vet mycket väl att vikten pendlar (och mitt humör med den) men varje gång den pendlar uppåt sätter destruktiva tankar in, direkt. Äter jag för mycket? Är jag påväg att bli tjock igen? Vad gör jag för fel?
Jag vet mycket väl att jag inte gör något fel, men när jag inte är hemma och har mina normala rutiner blir jag paranoid och jag måste jobba bort det beteendet om jag ska klara av att jobba hela vintern i fjällen.
Imorse visade vågen på 67.1. Jag tittade mig i spegeln och de mest sorgsna ögonen tittade tillbaka på mig. Hur kunde jag låta det gå såhär? Hade vågen visat på 66.5 hade jag varit sprudlande, men det gjorde den inte och hela dagen har varit som en dimma. Jag blir skygg, avskärmad och vill helst inte prata med någon. Det är sjukt. Det ska inte vara så, jag vill inte ha det så.
Jag vill och ska prata med mamma om det här. Hon har varit i exakt samma sits. Jag behöver bara störd och råd. En psykolog och dietist också. Jag behöver all hjälp.
Jag klarar inte bördan själv längre.
(Alla ni fina som inspireras av mig, låt eran viktnedgång ta tid. Gör inte som jag gjorde. Ni vill inte gå med dessa tankar, dom äter upp en innifrån)
Jag har vetat ett tag att vikten faktiskt styr mitt humör, mitt liv till viss del. När jag väger mer än jag gjorde dagen innan osv. Jag har låtit det gå för långt, och jag är mycket väl medveten om det.
I måndags visade min våg 66.5 kg. Jag var överlycklig. Jag hade ett halvt kilo kvar. Jag vet mycket väl att vikten pendlar (och mitt humör med den) men varje gång den pendlar uppåt sätter destruktiva tankar in, direkt. Äter jag för mycket? Är jag påväg att bli tjock igen? Vad gör jag för fel?
Jag vet mycket väl att jag inte gör något fel, men när jag inte är hemma och har mina normala rutiner blir jag paranoid och jag måste jobba bort det beteendet om jag ska klara av att jobba hela vintern i fjällen.
Imorse visade vågen på 67.1. Jag tittade mig i spegeln och de mest sorgsna ögonen tittade tillbaka på mig. Hur kunde jag låta det gå såhär? Hade vågen visat på 66.5 hade jag varit sprudlande, men det gjorde den inte och hela dagen har varit som en dimma. Jag blir skygg, avskärmad och vill helst inte prata med någon. Det är sjukt. Det ska inte vara så, jag vill inte ha det så.
Jag vill och ska prata med mamma om det här. Hon har varit i exakt samma sits. Jag behöver bara störd och råd. En psykolog och dietist också. Jag behöver all hjälp.
Jag klarar inte bördan själv längre.
(Alla ni fina som inspireras av mig, låt eran viktnedgång ta tid. Gör inte som jag gjorde. Ni vill inte gå med dessa tankar, dom äter upp en innifrån)
Kommentarer
Trackback
