It's all I ever wanted
Idag släppte jag en otrolig tyngd från mina axlar. Jag berättade äntligen för mamma i vilken ekonomisk sits jag satt mig i, och hon hatar mig inte. Tvärtom. Hon kramade mig och sa ''Då är vi alltså fattiga tillsammans! Vi ska fixa detta åt dig, ska du se'', och höll om mig. Gud, vad jag älskar min mamma. Älskade henne sådär mycket i det ögonblicket att det gjorde ont i mig. Nog för att jag älskar henne över allt annat jämt, varje dag och hela tiden, men i det ögonblicket var hon verkligen världens absolut bästa person.
NU kan jag börja planera. Med början imorgon. Då ska jag sköta allt tråkigt som kommer med att vara vuxen. Arbetsförmedlingen, SOC och bank.
Nog om detta.
Jag saknar Rätan. Det känns mer och mer som hemma, även om jag saknar mamma när jag är där. Där finns så otroligt fina människor. Lättsamma människor. Allting flyter på så himla fint där, och allt är så spontant. Det älskar jag.
Nu är det dock skakigt där, och jag hatar det. Det känns förjävligt och jag vill inte vara mitt uppe i det, men på något sätt har jag hamnat där.
Jag har iallafall kommit personer närmare, upptäckt känslor jag inte visste att jag hade och haft otroligt mysiga kvällar och nätter den senaste tiden.
Jag åker nog tillbaka i början på nästa vecka. Det var meningen att jag bara skulle stanna här några dagar, men jag känner att jag kan stanna när jag ändå är här. Det känns konstigt att jag inte har något att återvända till egentligen. Eller har jag det? Jag har en hel familj där hemma. En varm familj som tycker om mig. Två fina syskon som trots vredesutbrott och trottsålder värmer mitt stenhjärta lite extra med fina ord och beundran. Jag trivs med att vara någons förebild och storasyster. Jag hoppas att det varar.
Även fina vänner väntar. Hoppas jag. För jag saknar allihopa.
Förlåt.
Jag har ungefär noll blogginspiration. Den är trist och tråkig och vanlig. Tips uppskattas. Tack.
NU kan jag börja planera. Med början imorgon. Då ska jag sköta allt tråkigt som kommer med att vara vuxen. Arbetsförmedlingen, SOC och bank.
Nog om detta.
Jag saknar Rätan. Det känns mer och mer som hemma, även om jag saknar mamma när jag är där. Där finns så otroligt fina människor. Lättsamma människor. Allting flyter på så himla fint där, och allt är så spontant. Det älskar jag.
Nu är det dock skakigt där, och jag hatar det. Det känns förjävligt och jag vill inte vara mitt uppe i det, men på något sätt har jag hamnat där.
Jag har iallafall kommit personer närmare, upptäckt känslor jag inte visste att jag hade och haft otroligt mysiga kvällar och nätter den senaste tiden.
Jag åker nog tillbaka i början på nästa vecka. Det var meningen att jag bara skulle stanna här några dagar, men jag känner att jag kan stanna när jag ändå är här. Det känns konstigt att jag inte har något att återvända till egentligen. Eller har jag det? Jag har en hel familj där hemma. En varm familj som tycker om mig. Två fina syskon som trots vredesutbrott och trottsålder värmer mitt stenhjärta lite extra med fina ord och beundran. Jag trivs med att vara någons förebild och storasyster. Jag hoppas att det varar.
Även fina vänner väntar. Hoppas jag. För jag saknar allihopa.
Förlåt.
Jag har ungefär noll blogginspiration. Den är trist och tråkig och vanlig. Tips uppskattas. Tack.
Kommentarer
Trackback
