my ∆ brings all the hipsters to the yard, and they're like "How avant-garde"

Det finns tusen saker jag vill att ni ska veta om mig. Saker som gör mig till den osäkra och rädda personen jag egentligen är. Saker som gör att jag inte vågar mig på kärlek på riktigt, saker som gör att jag stöter bort människor när närheten blir för påtaglig och varför jag törstar efter bekräftelse och uppmärksamhet.

Varje gång jag ska skriva om det, har jag meningar i huvudet, så perfekta att August Strindberg skulle framstå som amatör, men när jag ser denna vita textruta framför mig tar det stopp. Jag kan inte skriva ner ett ord. Det kanske beror på att sakerna jag kommer fram till i mitt huvud är så stora, så svåra att förstå att jag dels vill bespara er eran syn på mig, samt skona mitt hjärta och inte lägga upp det på ett fat, tillgängligt för alla att spotta, trampa och hugga i.

Jag vet att jag är svår, fruktansvärt svår. Jag vet att jag beter mig olika med olika människor, men det är endast för att vissa människor gör mig mer osäker och rädd än andra.
Jag har en handfull människor jag kan vara mig själv med, till 100% och jag avundas personer som kan vara det med alla. Som skiter i vad alla andra tycker och kör sitt race, oavsett.

Jag vill vara så, och jag hoppas att jag blir det någongång. Självständig och orädd. Att jag vågar öppna upp mig själv och släppa in folk, närmare inpå. Att inte vara rädd för kärlek, utan öppna armarna och våga ta emot.

Med detta sagt ska jag lämna detta s.k. intranät. Jag ska lägga mig i sängen, jag ska skriva dagbok för första gången på väldigt länge, och imorgon ska jag försöka ta till mig av allt bra folk säger om och till mig.