my ∆ brings all the hipsters to the yard, and they're like "How avant-garde"

Att totalt ställa om sig och ställa in sig i olika miljöer är för mig ingenting speciellt. Jag har aldrig haft den där kärnfamiljen, aldrig haft problem att egentligen vara mig själv. Jag har alltid varit den jag varit mer eller mindre.

Att bosätta sig i Rätan på obestämd tid är ett val jag gjorde, och det känns rätt. Jag har upplevt nya saker, träffat nya och helt fantastiska människor som jag hoppas kommer följa mig livet ut.

Nog om det.
Idag på radion spelade P3 den här låten och det första jag kände var svartsjuka. Det var den första distinkta känslan jag kände. Så jag var tvungen att tidigt, innan morgonkaffet försöka solla i minnen vart, när och hur jag hörde låten. Jag kom på det, och det var när jag var i Östersund med Emelie. På ett dansgolv. Hur kommer det sig att man kopplar ihop allting så otroligt lätt? låtar med känslor? Känslor med låtar? jag hade inte ens reflekterat över låten, men nu när jag hör låten spelas scenariot upp framför mig och jag minns allt glasklart, även fast jag inte varit nykter på kvällen.

Hjärnan fungerar konstigt, och jag tycker att det är läskigt. Men jag antar att vissa saker är värt att minnas, även om jag inte förstår varför min hjärna anser att den svartsjuke-känslan var värd att spara i lill-hjärnan.