Vuxenlivet tar sin början nu
Idag ska jag göra det jag borde ha gjort så många gånger förr. Det som alla studenter gör dagen efter att allt är över. Jag ska på arbetsförmedlingen. Jag ser det egentligen som något bra att jag inte varit dit än. Jag har haft jobb sen tvåan på gymnasiet, och det är ju något positivt. Jag har aldrig haft behovet av att skriva in mig. Men nu måste jag verkligen gå dit, för jag måste få tillgång till pengar i väntan på jobb.
Jag ska även på SOC och sen ska jag iväg en sväng till Ungdomsrådgivningen för att boka in ett möte där. Jag måste ta tag i min psykiskt skadade hjärna, och det måste jag ha gjort innan jag åker tillbaka till pappa.
Jag ska träffa Carro runt elva, så jag gick upp i tid, gjorde frukost och nu har jag suttit och kollat på Breivikrättegången med gråten i halsen. Jag förstår så väl samtidigt som jag inte förstår någonting alls. Att växa upp med en pappa som är mentalskötare har sina för-och nackdelar. Jag får en otrolig inblick i det mänskliga psyket, samtidigt som jag aldrig någonsin kommer kunna stänga av tänket. Förmågan att se saker från båda perspektiven. Just i detta fall vill jag ej se Breiviks perspektiv. Jag spyr på hans perspektiv. Hade Norge haft dödsstraff hade jag hållt tummarna för just det, men nu har de inte det, och det gör mig ledsen.
I sånahär fall känns det som de enda rätta. Fångar i fängelsen får bättre vård, mat och passning än pensionärer. Psykvårdsmottagningar i norden är en ren semester. An eye for an eye, skulle jag vilja säga.
Folk tänker säkert att han borde få leva för att han ska få leva med det han gjort, men han är ju så totalt belåten med sig själv, så varför ska han få de nöjet?
Jag blir så arg, ledsen.
Nej, nog om detta. På återseende!
Jag ska även på SOC och sen ska jag iväg en sväng till Ungdomsrådgivningen för att boka in ett möte där. Jag måste ta tag i min psykiskt skadade hjärna, och det måste jag ha gjort innan jag åker tillbaka till pappa.
Jag ska träffa Carro runt elva, så jag gick upp i tid, gjorde frukost och nu har jag suttit och kollat på Breivikrättegången med gråten i halsen. Jag förstår så väl samtidigt som jag inte förstår någonting alls. Att växa upp med en pappa som är mentalskötare har sina för-och nackdelar. Jag får en otrolig inblick i det mänskliga psyket, samtidigt som jag aldrig någonsin kommer kunna stänga av tänket. Förmågan att se saker från båda perspektiven. Just i detta fall vill jag ej se Breiviks perspektiv. Jag spyr på hans perspektiv. Hade Norge haft dödsstraff hade jag hållt tummarna för just det, men nu har de inte det, och det gör mig ledsen.
I sånahär fall känns det som de enda rätta. Fångar i fängelsen får bättre vård, mat och passning än pensionärer. Psykvårdsmottagningar i norden är en ren semester. An eye for an eye, skulle jag vilja säga.
Folk tänker säkert att han borde få leva för att han ska få leva med det han gjort, men han är ju så totalt belåten med sig själv, så varför ska han få de nöjet?
Jag blir så arg, ledsen.
Nej, nog om detta. På återseende!
Kommentarer
Trackback
