just what I am
Det var längesen jag kände att jag var tillfreds med mig själv och vem jag är. Det var nästan ett år sen jag hade den här känslan. Men just nu känner jag att jag bara vill släppa på tyglarna, räta upp mitt liv och börja leva livet istället för att vänta på att det ska börja. Jag har slösat år på att vara missnöjd med mig själv och hur jag ser ut och hur jag är, dels pga uppväxt men sen även till stor del pga mig själv. Jag tillåter inte mig själv att vara lycklig.
Jag anser mig själv vara en pålitlig person. Den där trygga axeln som många vänder sig till, och den rollen har jag mer än gärna, men jag behöver det där tillbaka. Från alla jag delar ut min axel till, för det fungerar inte att ge och ge och ge mer. Jag har försökt. Ovillkorslös vänskap - från min sida. Det fungerar i början, men sen går det överstyr och en vänskap som sett så bra ut på papper fallerar.
Jag har gjort mycket i mitt liv. Bra och dåliga saker. Jag började röka när jag var 16 år, sämsta valet jag har gjort. Jag har druckit alkohol och andra rus skulle jag ljuga om jag sa att jag inte har testat, och jag ser inte det som någonting som är dåligt. Det finns så mycket mer som skulle anses som sämre. Som t.ex. det faktum att min farmor bröt kontakten med mig för någonting hon själv gjort, det faktum att min pappa inte är insatt i mitt liv överhuvudtaget, att jag har släkt som älskar mig mer än jag egentligen förtjänar som jag inte kan uppskatta till fullo, att jag har egentligen allt jag vill och ENDÅ, trots detta, hittar saker att klaga på. Varje dag. Se, så mycket som är värre än dåliga och ytliga val.
Varför vill man alltid ha det man inte kan få? vad får man ut av känslan i magen som skriker klart och tydligt att man inte duger till? att man inte är bra nog?
Det gäller kärlek, livet, jobb, vänskap. Det gäller allting. Är det strävan efter någonting större? Den där inre tillfredställelsen som får oss att fortsätta klättra? som får oss att inte ge upp och nöja oss? Kan vi få allt vi vill om vi bara håller ut? Och om så är fallet, hur gör man då när muren man måste klättra över sträcker sig hela vägen upp till himlen? hur gör man för att inte bara stanna till, där och då? slå sig till ro och leva resten av sitt liv med en större fråga; hur HADE det kunnat vara om jag inte gett upp?
Jag har gjort mycket i mitt liv. Bra och dåliga saker. Jag började röka när jag var 16 år, sämsta valet jag har gjort. Jag har druckit alkohol och andra rus skulle jag ljuga om jag sa att jag inte har testat, och jag ser inte det som någonting som är dåligt. Det finns så mycket mer som skulle anses som sämre. Som t.ex. det faktum att min farmor bröt kontakten med mig för någonting hon själv gjort, det faktum att min pappa inte är insatt i mitt liv överhuvudtaget, att jag har släkt som älskar mig mer än jag egentligen förtjänar som jag inte kan uppskatta till fullo, att jag har egentligen allt jag vill och ENDÅ, trots detta, hittar saker att klaga på. Varje dag. Se, så mycket som är värre än dåliga och ytliga val.
Varför vill man alltid ha det man inte kan få? vad får man ut av känslan i magen som skriker klart och tydligt att man inte duger till? att man inte är bra nog?
Det gäller kärlek, livet, jobb, vänskap. Det gäller allting. Är det strävan efter någonting större? Den där inre tillfredställelsen som får oss att fortsätta klättra? som får oss att inte ge upp och nöja oss? Kan vi få allt vi vill om vi bara håller ut? Och om så är fallet, hur gör man då när muren man måste klättra över sträcker sig hela vägen upp till himlen? hur gör man för att inte bara stanna till, där och då? slå sig till ro och leva resten av sitt liv med en större fråga; hur HADE det kunnat vara om jag inte gett upp?
Kommentarer
Trackback
