pick the world up
Jag är så less på den här känslan. Jag är less på hur jag ser ut, jag är less på hur jag är, jag är less på allt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill bara hitta min plats, hitta mig själv och känna mig trygg i allt jag gör, säger.
Jag är arg på mig själv för att jag är så förbannat svår med vissa människor. Jag blir arg på att jag blir arg och dryg så lätt, jag blir arg på att jag förstör så mycket för så många utan att förstå det själv.
Jag känner mig så förbannat, äckligt jävla ensam. Hela tiden. Även om jag har folk omkring mig smyger sig den där förbannade känslan på och blir ibland så påtaglig att jag utan att märka det sitter och gråter. Ibland tappar jag andan.
Det finns ett ställe där jag känner mig tillfreds med allt. Där jag mår bra, där jag är så förbannat rädd men på ett sånt förjävla fint sätt. Det är i en famn. En famn i en säng med en dålig bäddmadrass, i ett rum med kläder fulla golven, ett hus fult av folk hela tiden. Där, på den madrassen, i den sängen, i det huset mår jag bra. När jag får sova i famnen som tar bort allt som är farligt och gör ont. Armar kring mig, en varm kropp tätt intill och andetag som är så ljuvligt påtagliga att jag ibland ryser av välbehag.
Ibland när jag ligger och försöker sova finns det vissa scener som spelas upp om och om igen. Den första är natten den 13 december. Hur nervös jag var, hur glad jag var, hur förväntansfull jag var. Hur jag njöt av varje minut.
Den andra är kvällen den 16 december. Läppar, hud, andetag, händer.
En kille och en tjej i perfekt jävla symbios med varandra. Då har jag mått som bäst. Då har allt ont sluta göra ont, alla problem har slutat vara problem och mitt ansiktsuttryck har istället för att se ledsamt ut, lyst som aldrig förr.
Det är slut nu, och mitt hjärta går sönder lite, lite varje gång jag tänker på de fina och intima stunderna. Jag vet inte om jag någonsin kommer få uppleva det igen. Om jag någonsin kommer få sitta i sängen gränsle över honom och prata, om jag någonsin kommer få känna den där fantastiska lukten som jag möttes av när jag la huvudet mot hans hals, om jag någonsin kommer få känna hans mjuka läppar mot mina, eller om jag någonsin kommer få känna hans hud mot min tidigt, tidigt på morgonen.
Jag önskar det, att jag, om så bara för en gång, fick vakna och mötas av det där ansiktet. Känna läpparna. Somna till andetagen. Det önskar jag.
Jag är arg på mig själv för att jag är så förbannat svår med vissa människor. Jag blir arg på att jag blir arg och dryg så lätt, jag blir arg på att jag förstör så mycket för så många utan att förstå det själv.
Jag känner mig så förbannat, äckligt jävla ensam. Hela tiden. Även om jag har folk omkring mig smyger sig den där förbannade känslan på och blir ibland så påtaglig att jag utan att märka det sitter och gråter. Ibland tappar jag andan.
Det finns ett ställe där jag känner mig tillfreds med allt. Där jag mår bra, där jag är så förbannat rädd men på ett sånt förjävla fint sätt. Det är i en famn. En famn i en säng med en dålig bäddmadrass, i ett rum med kläder fulla golven, ett hus fult av folk hela tiden. Där, på den madrassen, i den sängen, i det huset mår jag bra. När jag får sova i famnen som tar bort allt som är farligt och gör ont. Armar kring mig, en varm kropp tätt intill och andetag som är så ljuvligt påtagliga att jag ibland ryser av välbehag.
Ibland när jag ligger och försöker sova finns det vissa scener som spelas upp om och om igen. Den första är natten den 13 december. Hur nervös jag var, hur glad jag var, hur förväntansfull jag var. Hur jag njöt av varje minut.
Den andra är kvällen den 16 december. Läppar, hud, andetag, händer.
En kille och en tjej i perfekt jävla symbios med varandra. Då har jag mått som bäst. Då har allt ont sluta göra ont, alla problem har slutat vara problem och mitt ansiktsuttryck har istället för att se ledsamt ut, lyst som aldrig förr.
Det är slut nu, och mitt hjärta går sönder lite, lite varje gång jag tänker på de fina och intima stunderna. Jag vet inte om jag någonsin kommer få uppleva det igen. Om jag någonsin kommer få sitta i sängen gränsle över honom och prata, om jag någonsin kommer få känna den där fantastiska lukten som jag möttes av när jag la huvudet mot hans hals, om jag någonsin kommer få känna hans mjuka läppar mot mina, eller om jag någonsin kommer få känna hans hud mot min tidigt, tidigt på morgonen.
Jag önskar det, att jag, om så bara för en gång, fick vakna och mötas av det där ansiktet. Känna läpparna. Somna till andetagen. Det önskar jag.
Kommentarer
Trackback
