my ∆ brings all the hipsters to the yard, and they're like "How avant-garde"

Ikväll ska jag för första gången leva upp till uttrycket ''sup bort dina bekymmer''. Jag orkar inte tänka, känna, andas, leva, älska, hata. Jag vill just för tillfället leva i en difus dimma, där ingenting kommer åt mig och det enda jag behöver tänka på är mig själv. Jag orkar inte leva upp till mina egna krav jag har på mig själv, jag vet inte om jag orkar komma tillbaka till självsvälten jag utsatte mig själv för. Det sjuka, helt vrickade med det är, att det är det enda jag minns, känner till, klarar av. Jag vet inte hur man ska bete sig annars. Men jag måste komma tillbaka dit. Jag hade glömt hur det kändes att vantrivas i sitt egna skinn, vilket måste betyda att jag har trivts med mig själv hela tiden, utan att förstå det. Jag vill tillbaka dit. Utan stress och hets. Ta en dag i taget, för detta är sjukt svårt.
Jag förstår om ni inte förstår någonting. Jag gör inte det heller, allt har bara blivit konstigt idag. Jag har gråtit på jobbet, gått med en klump i magen. Jag vet inte.
Det enda jag vill göra är att ligga på Jespers arm, sova utan att behöva vakna.
Synd bara att jag lever i en drömvärld och att verkligheten inte vill mig lika väl.