Öppet brev till er alla
Det finns så mycket som rör sig i mitt huvud varje dag, och har gjort sen jag satte min första fot på Cypern. Jag tänker på vad jag lämnade bakom mig, vad jag hade framför mig och vad allting betydde för mig.
Att lämna familj och vänner i praktiken var inte det jobbigaste. Det jobbigaste var att lämna alla frågor jag hade obesvarade, för att komma till ett land med tusentals frågor till, där jag inte hade någon trygghet, ingen stabil punkt.
Jag har vuxit som människa här borta. Jag har varit tvungen att se en större bild än den världsbild jag hade innan. Jag vet att jag inte har det dåligt, jag har det väldigt bra och detta är något jag kommer kunna se tillbaka på med ett leende och jag kommer framförallt kunna känna mig stolt. Över mig själv och det jobbet jag har gjort, för jag gör ett jättebra jobb här borta. Jag har på kort tid blivit en av de bästa på hela kontoret, jag har aldrig nollat på jobbet och jag försöker vara hjälpsam och trevlig hela tiden.
Men det tär på mig att inte kunna känna det jag vill, släppa ut det och försöka fånga det jag vill ha mest av allt. Det resulterar i att kroppen reagerar med migrän, feber, trötthet och mental instabilitet.
Jag har känslor jag inte vill ha och jag vill träffa människor jag inte kan träffa.
Att justera sig efter en helt annan kultur och hitta sin plats i ett land man aldrig tidigare besökt är svårt, men jag gör det bästa jag kan av tiden jag har här. Jag försöker se framåt hela tiden, det är det som gör att jag klarar mig igenom varje dag.
Jag vill inte sumpa en chans som jag kämpat så hårt för, så jag fortsätter, håller huvudet högt och försöker se det positiva i allt. Allt jag lämnade finns kvar när jag kommer hem. Jag vet inte om den här resan jag nu gör kommer påverka problemen och frågorna jag lämnade hemma någonting, men jag antar att det är någonting som återstår att se.
Jag mår bra. Tack för alla som hjälper mig igenom allting, när jag går igenom det jag går igenom.
Att lämna familj och vänner i praktiken var inte det jobbigaste. Det jobbigaste var att lämna alla frågor jag hade obesvarade, för att komma till ett land med tusentals frågor till, där jag inte hade någon trygghet, ingen stabil punkt.
Jag har vuxit som människa här borta. Jag har varit tvungen att se en större bild än den världsbild jag hade innan. Jag vet att jag inte har det dåligt, jag har det väldigt bra och detta är något jag kommer kunna se tillbaka på med ett leende och jag kommer framförallt kunna känna mig stolt. Över mig själv och det jobbet jag har gjort, för jag gör ett jättebra jobb här borta. Jag har på kort tid blivit en av de bästa på hela kontoret, jag har aldrig nollat på jobbet och jag försöker vara hjälpsam och trevlig hela tiden.
Men det tär på mig att inte kunna känna det jag vill, släppa ut det och försöka fånga det jag vill ha mest av allt. Det resulterar i att kroppen reagerar med migrän, feber, trötthet och mental instabilitet.
Jag har känslor jag inte vill ha och jag vill träffa människor jag inte kan träffa.
Att justera sig efter en helt annan kultur och hitta sin plats i ett land man aldrig tidigare besökt är svårt, men jag gör det bästa jag kan av tiden jag har här. Jag försöker se framåt hela tiden, det är det som gör att jag klarar mig igenom varje dag.
Jag vill inte sumpa en chans som jag kämpat så hårt för, så jag fortsätter, håller huvudet högt och försöker se det positiva i allt. Allt jag lämnade finns kvar när jag kommer hem. Jag vet inte om den här resan jag nu gör kommer påverka problemen och frågorna jag lämnade hemma någonting, men jag antar att det är någonting som återstår att se.
Jag mår bra. Tack för alla som hjälper mig igenom allting, när jag går igenom det jag går igenom.
Kommentarer
Trackback
