Till dig
Hej världens bästa du
Det finns så mycket jag vill säga till dig. saker som jag inte vågat säga och saker som jag vill upprepa, tala om för dig tusen gånger om. Det här känns som ett farväl, även om jag hoppas att det verkligen inte är det.
När jag började på Storhogna hade jag inga förväntningar alls. Jag hoppades väl på att jag skulle få lite erfarenhet, få uppleva ett äventyr och ha roligt. Jag trodde aldrig att det skulle förändra min syn på så himla mycket.
Jag minns första gången jag la märke till dig. Det var under öl-provningen, när du började berätta om Steamerölen. Jag minns att vi gick ut och rökte efter det, och jag helt plötsligt fick tunghäfta. Det kändes som om det inte fanns någonting i hela världen jag skulle kunna säga som skulle intressera dig nämnvärt.
Sen där när jag skulle till Stockholm innan cocktailfesten vet jag fortfarande inte vad som hände. Klickade det? vad kändes? Jag minns knappt. Det är som en dimma och allt är difust och bara suddigt, även om allt egentligen är spegelklart.
Jag är iallafall glad att allt som hände hände, för det du har gett mig är ovärderligt. Det går knappt att förklara det, men du har öppnat upp mina ögon för så mycket. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva för att du ska förstå.
Jag antar att det kallas personlig utveckling, och det har jag dig att tacka för.
Anledningen till att jag slutade hade ingenting med dig att göra, det är snarare så att du fick mig att klara av att stanna där längre.
(efter nästan ett A4 borde man ju tro att jag fått sagt allt som jag ville säga, och ändå känner jag att det inte får ta slut än)
Det finns en sak till som jag måste få säga. Den jobbigaste delen, och förmodligen delen som kommer få dig att rygga tillbaka.
Jag fick känslor för dig, men det kanske var rätt uppenbart där ett tag? förlåt för att jag blev som jag blev. Det var inte meningen. Det var bara det att du var den där trygga punkten som gjorde att jag klarade av vardagen, sättet du var på och att verkade vara som en dans på rosor. Det var den inställningen jag behövde och jag ville inte att den skulle försvinna.
Jag kommer aldrig att glömma tiden på hotellet. Det var en underbar tid och jag skulle inte byta bort den. Så det vill jag tacka dig till stor del för.
Glöm inte att du är en fantastisk människa.
Det finns så mycket jag vill säga till dig. saker som jag inte vågat säga och saker som jag vill upprepa, tala om för dig tusen gånger om. Det här känns som ett farväl, även om jag hoppas att det verkligen inte är det.
När jag började på Storhogna hade jag inga förväntningar alls. Jag hoppades väl på att jag skulle få lite erfarenhet, få uppleva ett äventyr och ha roligt. Jag trodde aldrig att det skulle förändra min syn på så himla mycket.
Jag minns första gången jag la märke till dig. Det var under öl-provningen, när du började berätta om Steamerölen. Jag minns att vi gick ut och rökte efter det, och jag helt plötsligt fick tunghäfta. Det kändes som om det inte fanns någonting i hela världen jag skulle kunna säga som skulle intressera dig nämnvärt.
Sen där när jag skulle till Stockholm innan cocktailfesten vet jag fortfarande inte vad som hände. Klickade det? vad kändes? Jag minns knappt. Det är som en dimma och allt är difust och bara suddigt, även om allt egentligen är spegelklart.
Jag är iallafall glad att allt som hände hände, för det du har gett mig är ovärderligt. Det går knappt att förklara det, men du har öppnat upp mina ögon för så mycket. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva för att du ska förstå.
Jag antar att det kallas personlig utveckling, och det har jag dig att tacka för.
Anledningen till att jag slutade hade ingenting med dig att göra, det är snarare så att du fick mig att klara av att stanna där längre.
(efter nästan ett A4 borde man ju tro att jag fått sagt allt som jag ville säga, och ändå känner jag att det inte får ta slut än)
Det finns en sak till som jag måste få säga. Den jobbigaste delen, och förmodligen delen som kommer få dig att rygga tillbaka.
Jag fick känslor för dig, men det kanske var rätt uppenbart där ett tag? förlåt för att jag blev som jag blev. Det var inte meningen. Det var bara det att du var den där trygga punkten som gjorde att jag klarade av vardagen, sättet du var på och att verkade vara som en dans på rosor. Det var den inställningen jag behövde och jag ville inte att den skulle försvinna.
Jag kommer aldrig att glömma tiden på hotellet. Det var en underbar tid och jag skulle inte byta bort den. Så det vill jag tacka dig till stor del för.
Glöm inte att du är en fantastisk människa.
Kommentarer
Trackback
