All alone in this plastic jungle
Hur kommer det sig att man kan känna sig som en total outsider pga procenten kroppsfett på kroppen? Det är ett sjukt beteende som media och-modevärlden skapat. Jag är trött på det. Vad är det egentligen som begärs av oss? Vi ska vara 170cm långa, väga MAX 63 kg, för väger man mer är man överviktig, och om man har den stämpeln är det ju skamligt.
Visst, jag försöker gå ner i vikt, men jag är less på att det är det enda jag tänker på. Jag är less på att vara en Hitler mot mig själv och jag är less på ångest och tvångstankar. Det måste få ett slut.
Jag fick en kommentar på tidigare inlägg om att jag skulle vara inspirerande. No offence, men det är bara en fasad. i verkligheten är jag inte inspirerande. I verkligheten är jag bara ännu en tjej som lessnat på att vara tjock, som har lessnat på att inte få känna sig bekväm i sin kropp och som tar till/har tagit till extrema åtgärder för att rätta till det.
Förra gången ledde det till en ätstörning, och jag vägrar hamna där igen.
Jag har insett att jag trivdes så fruktansvärt bra med mig själv förut. Jag kände mig fin varje dag, var stolt över mig själv och ville verkligen visa upp mig och berätta om vad jag åstakommit. Nu känner jag bara ett stort ''NEJ'' över hela mig. Jag trivs inte, och därför försöker jag ändra på det.
Det är bara det att, när man varit mindre än man är, och man vill tillbaka dit, tar det så fruktansvärt lång tid. Första gången jag gjorde detta var varje ny sak jag märkte med min kropp ett Halleluja-moment, då jag aldrig upplevt det förut. Det enda jag tänker nu är ''Jaha, nu har jag bara 6 månader kvar till kroppen jag hade'', och det är värre än att behöva kämpa som jag gjorde första gången.
Men jag har insett att jag inte har någon tidsgräns. Det här ska vara för livet, och mitt liv har precis börjat. Jag får väl helt enkelt ta en sak i taget, jag är bara less på att behöva sträva efter att bli perfekt, att bli perfekt i ögonen på er andra.
Jag har inte samma ideal som Elle har. Men varför stärvar jag då efter de idealen istället för mina egna?
Jag vill bli sund. Vältränad. Fastare. Det vet jag att jag kan bli, bara jag fortsätter träna och äta riktigt.
Nu känner jag att min nuvarande situation, mina nuvarande prioriteringar är att få ordning på mitt liv, och jag känner att jag har börjat samlat ork och kraft till att ta tag i det. Jag måste bara lista ut hur jag ska ta mig vidare, vart jag ska börja för att kunna fullfölja allting som jag bestämt mig för att göra.
Jag har alla förutsättningar i världen för att ta mig dit jag vill, jag måste bara våga.
Visst, jag försöker gå ner i vikt, men jag är less på att det är det enda jag tänker på. Jag är less på att vara en Hitler mot mig själv och jag är less på ångest och tvångstankar. Det måste få ett slut.
Jag fick en kommentar på tidigare inlägg om att jag skulle vara inspirerande. No offence, men det är bara en fasad. i verkligheten är jag inte inspirerande. I verkligheten är jag bara ännu en tjej som lessnat på att vara tjock, som har lessnat på att inte få känna sig bekväm i sin kropp och som tar till/har tagit till extrema åtgärder för att rätta till det.
Förra gången ledde det till en ätstörning, och jag vägrar hamna där igen.
Jag har insett att jag trivdes så fruktansvärt bra med mig själv förut. Jag kände mig fin varje dag, var stolt över mig själv och ville verkligen visa upp mig och berätta om vad jag åstakommit. Nu känner jag bara ett stort ''NEJ'' över hela mig. Jag trivs inte, och därför försöker jag ändra på det.
Det är bara det att, när man varit mindre än man är, och man vill tillbaka dit, tar det så fruktansvärt lång tid. Första gången jag gjorde detta var varje ny sak jag märkte med min kropp ett Halleluja-moment, då jag aldrig upplevt det förut. Det enda jag tänker nu är ''Jaha, nu har jag bara 6 månader kvar till kroppen jag hade'', och det är värre än att behöva kämpa som jag gjorde första gången.
Men jag har insett att jag inte har någon tidsgräns. Det här ska vara för livet, och mitt liv har precis börjat. Jag får väl helt enkelt ta en sak i taget, jag är bara less på att behöva sträva efter att bli perfekt, att bli perfekt i ögonen på er andra.
Jag har inte samma ideal som Elle har. Men varför stärvar jag då efter de idealen istället för mina egna?
Jag vill bli sund. Vältränad. Fastare. Det vet jag att jag kan bli, bara jag fortsätter träna och äta riktigt.
Nu känner jag att min nuvarande situation, mina nuvarande prioriteringar är att få ordning på mitt liv, och jag känner att jag har börjat samlat ork och kraft till att ta tag i det. Jag måste bara lista ut hur jag ska ta mig vidare, vart jag ska börja för att kunna fullfölja allting som jag bestämt mig för att göra.
Jag har alla förutsättningar i världen för att ta mig dit jag vill, jag måste bara våga.
Kommentarer
Trackback
