FOR THE WIDOWS IN PARADISE, FOR THE FATHERLESS IN YPSILANTI
Under min gymasietid förändrades jag otroligt mycket, men sånt inser man ju inte förrän nu. När man landat, tagit stundenten och hunnit reflektera över hur man var kontra hur man är. När jag började i gymnasiet var jag oskuld, jag hade världens sämsta självförtroende, jag vågade inte visa vem jag var, så jag hade egentligen noll koll på hur jag tyckte, kände, tänkte. Jag följde bara strömmen, och ni vet ju att en ström porlar fort, snabbt, att man inte riktigt hinner landa innan man når sjön. Det är nog bästa förklaringen till hur min gymnasietid var första året.
Jag hade alltid Carro. Vi lyssnade på hårdrock, gjorde läxor, åt pizza, massor med godis och tog fruktansvärt mycket bilder på allt.
Jag började umgås med Felicia, Jennifer och Julia (även Carro då också, såklart) i tvåan. Jag landade. Jag landade så jävla hårt, och det var en fruktansvärd befrielse. Jag var fortfarande osäker på mig själv, men jag vågade säga vad jag tyckte och stå på mig, och ingen hatade mig för det. Snarare tvärtom. Jag fick fler vänner, mer bekanta och vågade skratta, diskutera och komma med rappa repliker på spydiga tilltalanden. Det var som att lära sig gå på nytt.
Musiken kommer in mycket där. Musiken hade jag och Felicia ett speciellt förhållande till. Hon var en livlina för mig ett tag, när jag höll på att ramla från bryggan, ner i strömmen igen. Hon fanns alltid där för att hålla mig ifrån kanten.
Musiken var som ett band mellan oss. Ett heligt band.
Anledningen till att jag skriver om allt detta nu, är för att så mycket kommer upp när jag spelar denna låt. Felicia använde den låten på ett bildspel på en uppgift vi hade i skolan, och den bildserien sitter fortfarande kvar och spelas upp i huvudet när jag hör låten.
Det finns så mycket musik som påverkar mig, på så många olika sätt. Jag har musik för varenda känsla jag någonsin känt, och det borde ju säga en del om hur mycket musiken är för mig? jag tror det.
Nu ska jag fortsätta med mitt kaffe, mitt OC och mitt soffhäng. Jag har sprungit idag, så detta är jag värd. Ikväll blir det pubquiz på pappas jobb, och sen nykter fest för mig. Jag måste spara pengar. Boring.
Jag hade alltid Carro. Vi lyssnade på hårdrock, gjorde läxor, åt pizza, massor med godis och tog fruktansvärt mycket bilder på allt.
Jag började umgås med Felicia, Jennifer och Julia (även Carro då också, såklart) i tvåan. Jag landade. Jag landade så jävla hårt, och det var en fruktansvärd befrielse. Jag var fortfarande osäker på mig själv, men jag vågade säga vad jag tyckte och stå på mig, och ingen hatade mig för det. Snarare tvärtom. Jag fick fler vänner, mer bekanta och vågade skratta, diskutera och komma med rappa repliker på spydiga tilltalanden. Det var som att lära sig gå på nytt.
Musiken kommer in mycket där. Musiken hade jag och Felicia ett speciellt förhållande till. Hon var en livlina för mig ett tag, när jag höll på att ramla från bryggan, ner i strömmen igen. Hon fanns alltid där för att hålla mig ifrån kanten.
Musiken var som ett band mellan oss. Ett heligt band.
Anledningen till att jag skriver om allt detta nu, är för att så mycket kommer upp när jag spelar denna låt. Felicia använde den låten på ett bildspel på en uppgift vi hade i skolan, och den bildserien sitter fortfarande kvar och spelas upp i huvudet när jag hör låten.
Det finns så mycket musik som påverkar mig, på så många olika sätt. Jag har musik för varenda känsla jag någonsin känt, och det borde ju säga en del om hur mycket musiken är för mig? jag tror det.
Nu ska jag fortsätta med mitt kaffe, mitt OC och mitt soffhäng. Jag har sprungit idag, så detta är jag värd. Ikväll blir det pubquiz på pappas jobb, och sen nykter fest för mig. Jag måste spara pengar. Boring.
Kommentarer
Trackback
