Steady as she goes
Jag har lärt mig att jag inte ska ta ut saker i förskott. Det har jag gjort hela mitt liv. Det är därför jag inte vågar falla för någon, varför jag blivit reserverad och sluten när det kommer till kärlek.
Att behöva öppna upp sig för någon och visa sig sårbar är det läskigaste jag vet. Att släppa all kontroll och totalt ge sig hän till en annan människa är det största man kan göra och inget man ska göra utan att tänka till. Du väljer att dela ditt inre, ditt hjärta och dina hemligheter med en människa, man blir två. Samtidigt som man ska försöka vara sin egna.
Att känna samhörighet med någon, att behöva lita på någon till 100% och att älska någon vad som än händer ger mig kalla kårar. Att få känna sig älskad, att någon ska kunna lita på mig 100% och att någon skulle känna samhörighet med just mig gör mig livrädd.
Är man verkligen mogen för en relation då? eller är jag helt enkelt för skadad för att ens våga ta ett steg i just den riktningen? har jag verkligen förstörd mig själv så pass mycket att jag inte längre kan ta emot kärlek?
Är det en skev syn på mig själv som är problemet, eller är det rädsla för att inte räcka till?
Vågar någon ta sig an mig, med allt vad det för med sig, med alla murar de måste spränga för att ta sig in, är det välkommet. Jag vill bara veta om jag fortfarande är kapabel till att älska, känna, ta emot, vara lycklig.
Jag antar att jag vill ha filmscenariot. Där killen står ute i regnet tätt intill, säger att han vill ha mig, precis så som jag är, med skavanker och skev självbild, att han är villig att ta mitt taskiga humör och humörsvängningarna. Att istället för att bråka med mig, hålla om mig och berätta att det är okej, vad det än är.
Men nu lever jag i verkligheten. Inte i filmen, och jag vet inte om det finns något sånt slut i verkliheten. Vad händer när kameran slutar rulla? när filminspelningen är slut? det visas aldrig. Det är den läskiga biten.
Att behöva öppna upp sig för någon och visa sig sårbar är det läskigaste jag vet. Att släppa all kontroll och totalt ge sig hän till en annan människa är det största man kan göra och inget man ska göra utan att tänka till. Du väljer att dela ditt inre, ditt hjärta och dina hemligheter med en människa, man blir två. Samtidigt som man ska försöka vara sin egna.
Att känna samhörighet med någon, att behöva lita på någon till 100% och att älska någon vad som än händer ger mig kalla kårar. Att få känna sig älskad, att någon ska kunna lita på mig 100% och att någon skulle känna samhörighet med just mig gör mig livrädd.
Är man verkligen mogen för en relation då? eller är jag helt enkelt för skadad för att ens våga ta ett steg i just den riktningen? har jag verkligen förstörd mig själv så pass mycket att jag inte längre kan ta emot kärlek?
Är det en skev syn på mig själv som är problemet, eller är det rädsla för att inte räcka till?
Vågar någon ta sig an mig, med allt vad det för med sig, med alla murar de måste spränga för att ta sig in, är det välkommet. Jag vill bara veta om jag fortfarande är kapabel till att älska, känna, ta emot, vara lycklig.
Jag antar att jag vill ha filmscenariot. Där killen står ute i regnet tätt intill, säger att han vill ha mig, precis så som jag är, med skavanker och skev självbild, att han är villig att ta mitt taskiga humör och humörsvängningarna. Att istället för att bråka med mig, hålla om mig och berätta att det är okej, vad det än är.
Men nu lever jag i verkligheten. Inte i filmen, och jag vet inte om det finns något sånt slut i verkliheten. Vad händer när kameran slutar rulla? när filminspelningen är slut? det visas aldrig. Det är den läskiga biten.
Kommentarer
Trackback
