Strangers in the wind. Eller bara främlingar.
Jag har varit kär en gång i hela mitt liv. Det var i min första och f.ö. enda pojkvän. Om man ens kunde kalla honom det. Man kan nog det, även om det var en otroligt surrealistisk upplevelse som jag inte vet om jag skulle göra om, om jag fick chansen.
Jag skulle fylla sjutton år då. Det var snart tre år sen, och jag blir rädd när jag märker hur snabbt tiden svidar förbi.
I december uppenbarade sig dock någonting för mig. En person som fick tiden att stanna upp, mörket blev inte längre lika skrämmande och nätterna inte lika ensamma.
En person som gjort så stora avtryck i mig att det ibland blir fysiskt obehagligt att tänka tillbaka.
Tänka tillbaka på alla fina nätter, alla fina ord, alla upplevelser, leendet, skrattet, rösten, lukten.
Jag hatar ordet saknad. Jag hatar vad det har för innebörd och jag hatar framförallt att behöva känna känslan. Jag saknar sällan personer. Jag älskar ännu mer sällan personer, men personer som gör något för mig, som får mig att växa som person och som delar med sig av sig själv värdesätter jag.
J var och är en sån person. En person som jag aldrig någonsin kommer glömma, aldrig kommer sluta bry mig om och alltid kommer prioritera, på något konstigt sätt. Ropar han kommer jag springa, hatar han kommer jag gråta, älskar han kommer jag älska tillbaka och så vidare. Det kanske bara är den där killen med stort K. Killen som man kommer jämföra alla killar med, som man ser som far till sina barn, som man skulle ge allt för att få leva tillsammans med, som man helt enkelt bara måste få ha i sitt liv, på något av alla tänkbart möjliga sätt?
Jag skulle fylla sjutton år då. Det var snart tre år sen, och jag blir rädd när jag märker hur snabbt tiden svidar förbi.
I december uppenbarade sig dock någonting för mig. En person som fick tiden att stanna upp, mörket blev inte längre lika skrämmande och nätterna inte lika ensamma.
En person som gjort så stora avtryck i mig att det ibland blir fysiskt obehagligt att tänka tillbaka.
Tänka tillbaka på alla fina nätter, alla fina ord, alla upplevelser, leendet, skrattet, rösten, lukten.
Jag hatar ordet saknad. Jag hatar vad det har för innebörd och jag hatar framförallt att behöva känna känslan. Jag saknar sällan personer. Jag älskar ännu mer sällan personer, men personer som gör något för mig, som får mig att växa som person och som delar med sig av sig själv värdesätter jag.
J var och är en sån person. En person som jag aldrig någonsin kommer glömma, aldrig kommer sluta bry mig om och alltid kommer prioritera, på något konstigt sätt. Ropar han kommer jag springa, hatar han kommer jag gråta, älskar han kommer jag älska tillbaka och så vidare. Det kanske bara är den där killen med stort K. Killen som man kommer jämföra alla killar med, som man ser som far till sina barn, som man skulle ge allt för att få leva tillsammans med, som man helt enkelt bara måste få ha i sitt liv, på något av alla tänkbart möjliga sätt?
Kommentarer
Trackback
