Sweet dreams are made of this
Mina drömmar är inte ljuva. Mina drömmar är näst intill ickeexisterande. Jag ser de bara som en dimma. Endast konturerna. Hör ljuden, men kan inte se mig själv där. Är det verkligen såhär det ska vara tills jag skaffat orken att ta tag i livet? ska jag inte få se mina drömmar? kunna le och skratta medans jag ser mig själv där? se mig själv där jag funnit min plats och äntligen hittat hem?
Rotlöshet är en av de mest skrämmande känslorna jag någonsin har upplevt. Att känna sig så hjälplös och att varje dag falla handlöst in i ingenting, är inget jag skulle önska någon. Inte ens min värsta fiende.
Jag ser mig själv som en bra människa. Jag är snäll och skulle aldrig göra något för att såra en människa, absolut inte med vilje. Därför tycker jag att det är så orättvist. Just det här. Mitt mående just nu.
Jag vill bara att någon sätter sig bredvid mig, tar min hand och säger att allt kommer att bli bra så att jag verkligen känner någonting. Så att kanske en liten gnista hopp visar sig, för just nu känns allt så hopplöst att det nästan är löjligt.
Jag vill så mycket, men jag har ingen ork, ingen vilja till att ta tag i det dimmiga drömtrasslet.
Jag önskar att jag var liten igen. När man kunde krypa upp i mammas famn när man var ledsen. Bli stryken över kinden, smekt genom håret tills man till slut inte minns varför man var ledsen. När mamma tog bort allt som var dåligt och dumt, när mamma fanns där och trasslade ut knutarna som man trasslat in sig i. När man slapp ta tag i det själv. När man inte kunde.
Jag är inte liten nu. Jag är vuxen och det här är min knut att trassla ut. Jag vill tro att mina föräldrar och vänner lärt mig hur jag ska göra, men att jag bara glömt bort och behöver lite tid. Men jag vet inte om det är så. Det kan vara så att detta helt enkelt är för stort för mig att lösa själv. För stora delar som ligger huller om buller. Lite som stenblock, och det vet ni ju lika väl som jag att man inte kan rubba ett stenblock själv. Man måste ha hjälp.
Synd bara att jag är för stolt för att be om det. Jag har alltid klarat mig igenom allt själv, och när det inte har gått har jag gjort det ändå.
Jag är inte så stark som alla tror att jag är. Ni vet inte att jag gråter varje dag när ingen ser, ni vet inte att jag måste gå ut och gå tre gånger per dag för att känna att jag har kontroll över någonting, ni vet inte hur mycket jag saknar personer som fått mig att må så fruktansvärt bra mitt i all denna jävla skit, ni vet inte att mitt liv är det mest innehållslösa och tomma som levs just nu. Nej, för jag är så jävla skicklig. Min fasad är som pansar, och det får jag väl tacka någon för. Jag vet inte vem, men jag antar att jag får tacka alla motgångar, alla mobbare och allt som gått fel.
Tack för att ni hjälpt mig bygga en mur runt mig som man inte ens skulle kunna spränga med dyamit.
Rotlöshet är en av de mest skrämmande känslorna jag någonsin har upplevt. Att känna sig så hjälplös och att varje dag falla handlöst in i ingenting, är inget jag skulle önska någon. Inte ens min värsta fiende.
Jag ser mig själv som en bra människa. Jag är snäll och skulle aldrig göra något för att såra en människa, absolut inte med vilje. Därför tycker jag att det är så orättvist. Just det här. Mitt mående just nu.
Jag vill bara att någon sätter sig bredvid mig, tar min hand och säger att allt kommer att bli bra så att jag verkligen känner någonting. Så att kanske en liten gnista hopp visar sig, för just nu känns allt så hopplöst att det nästan är löjligt.
Jag vill så mycket, men jag har ingen ork, ingen vilja till att ta tag i det dimmiga drömtrasslet.
Jag önskar att jag var liten igen. När man kunde krypa upp i mammas famn när man var ledsen. Bli stryken över kinden, smekt genom håret tills man till slut inte minns varför man var ledsen. När mamma tog bort allt som var dåligt och dumt, när mamma fanns där och trasslade ut knutarna som man trasslat in sig i. När man slapp ta tag i det själv. När man inte kunde.
Jag är inte liten nu. Jag är vuxen och det här är min knut att trassla ut. Jag vill tro att mina föräldrar och vänner lärt mig hur jag ska göra, men att jag bara glömt bort och behöver lite tid. Men jag vet inte om det är så. Det kan vara så att detta helt enkelt är för stort för mig att lösa själv. För stora delar som ligger huller om buller. Lite som stenblock, och det vet ni ju lika väl som jag att man inte kan rubba ett stenblock själv. Man måste ha hjälp.
Synd bara att jag är för stolt för att be om det. Jag har alltid klarat mig igenom allt själv, och när det inte har gått har jag gjort det ändå.
Jag är inte så stark som alla tror att jag är. Ni vet inte att jag gråter varje dag när ingen ser, ni vet inte att jag måste gå ut och gå tre gånger per dag för att känna att jag har kontroll över någonting, ni vet inte hur mycket jag saknar personer som fått mig att må så fruktansvärt bra mitt i all denna jävla skit, ni vet inte att mitt liv är det mest innehållslösa och tomma som levs just nu. Nej, för jag är så jävla skicklig. Min fasad är som pansar, och det får jag väl tacka någon för. Jag vet inte vem, men jag antar att jag får tacka alla motgångar, alla mobbare och allt som gått fel.
Tack för att ni hjälpt mig bygga en mur runt mig som man inte ens skulle kunna spränga med dyamit.
Kommentarer
Trackback
