När man tappar fotfästet
Att ett litet tecken på att man finns till visas, raseras hela världen.
Muren mot allt som hänt, distansen jag skaffat mig sen jag träffade honom senast känns som endast en milimeter just nu. I höjd och bredd.
När man träffar en person som gör såna starka avtryck i själen, som man spenderat så många fantastiska nätter med, som man tittat på och studerat dag och natt, som man kysst varenda milimeter av är det så mycket i kroppen som går sönder när personen försvinner. Hjärtat spricker, andningen blir oregelbunden och alla sinnen skriker efter bekräftelse och det som varit.
Jag har valt att stänga av alla känslor jag känner. Jag hade helt enkelt inte klarat mig annars. Det finns så mycket som gör ont. Så många fina stunder som gått från just det, fina, till smärta. Ren och skär smärta.
När jag ser bilder, när man läser meddelanden, när när tänker tillbaka på speciella saker, speciella uttryck och speciella händelser är det som att någon tar en kniv, sakta trycker in den i hjärtat, magen, halsen, lungorna och vrider om.
När jag träffade honom trodde jag ingenting speciellt. Jag såg honom knappt, förrän han började prata så passionerat om något han brann för. Första ciggen vi delade och första gången han log åt mig.
Första smset, första antydan till intresse. Första av allt vi gjorde.
Jag kommer aldrig glömma första natten vi delade. Hur jag kände mig, hur jag låg en hel natt och log för mig själv med hans arm kring min midja. Hur jag för första gången hörde hans djupa andetag, kände hans läppar och upptäckte hur mjuka hans händer var. Hur jag för första gången insåg hur en kille skulle lukta för att totalt få mig att tappa fotfästet, hur perfekt en hals kan vara, hur mjukt hår kan vara, hur gott en andedräkt kan lukta.
En första gång för allting. En sista gång för allting.
En sista gång, där jag inte förväntande mig någonting, men när någonting hände. Där någonting kändes så bekant och tryggt. Där man visste hur allting kunde göras perfekt. Ett invant beteende. En längtan som varit så stark i mig under en sån lång tid, en längtan som fick bekräftelse men sedan krossades.
En sista gång som gjorde så ont att jag tappade andan i smyg en natt. En sista gång som fick mig att gråta tills solen gick upp morgonen därpå, en sista gång som fick mig att vilja skrika, som gjorde så fruktansvärt ont i hela kroppen. I hela själen.
När man ger sitt hjärta till en människa, omedvetet, hur får man tillbaka det? jag vill ha tillbaka mitt hjärta. Jag orkar inte tänka, känna, längta, drömma, gråta, sakna.
Nick Cave & The Bad Seeds - O Children
Muren mot allt som hänt, distansen jag skaffat mig sen jag träffade honom senast känns som endast en milimeter just nu. I höjd och bredd.
När man träffar en person som gör såna starka avtryck i själen, som man spenderat så många fantastiska nätter med, som man tittat på och studerat dag och natt, som man kysst varenda milimeter av är det så mycket i kroppen som går sönder när personen försvinner. Hjärtat spricker, andningen blir oregelbunden och alla sinnen skriker efter bekräftelse och det som varit.
Jag har valt att stänga av alla känslor jag känner. Jag hade helt enkelt inte klarat mig annars. Det finns så mycket som gör ont. Så många fina stunder som gått från just det, fina, till smärta. Ren och skär smärta.
När jag ser bilder, när man läser meddelanden, när när tänker tillbaka på speciella saker, speciella uttryck och speciella händelser är det som att någon tar en kniv, sakta trycker in den i hjärtat, magen, halsen, lungorna och vrider om.
När jag träffade honom trodde jag ingenting speciellt. Jag såg honom knappt, förrän han började prata så passionerat om något han brann för. Första ciggen vi delade och första gången han log åt mig.
Första smset, första antydan till intresse. Första av allt vi gjorde.
Jag kommer aldrig glömma första natten vi delade. Hur jag kände mig, hur jag låg en hel natt och log för mig själv med hans arm kring min midja. Hur jag för första gången hörde hans djupa andetag, kände hans läppar och upptäckte hur mjuka hans händer var. Hur jag för första gången insåg hur en kille skulle lukta för att totalt få mig att tappa fotfästet, hur perfekt en hals kan vara, hur mjukt hår kan vara, hur gott en andedräkt kan lukta.
En första gång för allting. En sista gång för allting.
En sista gång, där jag inte förväntande mig någonting, men när någonting hände. Där någonting kändes så bekant och tryggt. Där man visste hur allting kunde göras perfekt. Ett invant beteende. En längtan som varit så stark i mig under en sån lång tid, en längtan som fick bekräftelse men sedan krossades.
En sista gång som gjorde så ont att jag tappade andan i smyg en natt. En sista gång som fick mig att gråta tills solen gick upp morgonen därpå, en sista gång som fick mig att vilja skrika, som gjorde så fruktansvärt ont i hela kroppen. I hela själen.
När man ger sitt hjärta till en människa, omedvetet, hur får man tillbaka det? jag vill ha tillbaka mitt hjärta. Jag orkar inte tänka, känna, längta, drömma, gråta, sakna.
Nick Cave & The Bad Seeds - O Children
Kommentarer
Trackback
