my ∆ brings all the hipsters to the yard, and they're like "How avant-garde"

Ibland behöver man inte tänka så mycket på vänskap. Man vet helt enkelt att den finns där. Den är lika naturlig som andningen, hungern och annat, som man egentligen bara gör per automatik.
Jag har inte alltid haft det lätt med vänner. Jag har haft lätt för att skaffa bekanta, kompisar osv. Vänner är det värre med. Vänner är människor man känner samhörighet med. Människor man helt enkelt inte klarar sig utan.
Något av det jobbigaste med min flytt är att jag kommer vara tusentals mil från detta. Från en vänskap så stark, genuin och äkta.
Vänskap ska testas, och visst har den gjort det på den relativt korta tiden den har blommat, men det gör det inte mindre jobbigt.
Att jag fann en människa som förstår sig på mig, som kan dela mina skratt, min tystnad, min ilska, glädje och sorg, samt älskar mig precis som jag är är värt mer än allt för mig. Det var det som räddade mig när jag famlade där nere på botten av allt jag kände till. Att jag fann Emelie just i den tidpunkten, då jag kände mig mer ensam än någonsin, det var det som räddade mig.
En människa så varm, så godhjärtad och mjuk är sällsynt. Det i kombination med ett synsätt som får mig att tänka till, ett högt IQ och humor gör henne till en superkvinna.
En superkvinna jag älskar, utav hela mitt hjärta, och som jag kommer sakna till fysisk smärta stundtals.

Jag är så lycklig när jag tänker på det faktum att jag fått en vän för livet. En vän jag kanske inte kommer träffa varje dag, men en vän som satt så djupa spår i mitt hjärta att jag aldrig någonsin skulle kunna släppa henne.