Don't make em like you
Mitt kontrakt här går snart ut. Min bubbla spricker snart och verkligheten i sverige, vardagen, personerna och känslorna som jag lämnade kvar kommer snart inta sin rätta plats i mig och i mitt liv igen. På gott och ont. Jag är rädd att jag utvecklats här nere, att min verklighet jag skapat mig, min stabila grund inte riktigt passar mig och personen jag känner att jag är.
Det finns mycket man kan ändra med sig själv. Man kan ändra ögonfärg, kropp, hår. Men det man inte kan ändra på är det som ser allt detta. Sitt inre. Att inte känna sig bekväm med sig själv, att alltid ha den där lilla djävulen på axeln som säger att man inte duger, att man är för tjock, för smal, för jobbig, pratar för mycket, pratar för lite, skelar eller vad det nu kan vara. Den djävulen är det onda.
Det finns en stabil vägg jag kan luta mig mot just nu. Det är faktiskt (hur töntigt det än låter) Blondinbella. Att det finns någon i min ålder som har det hon vill ha, just för att hon inte låter den där lilla ondskan styra hennes val och beslut. Hon ser till det goda, den lilla ängeln på andra axeln. Hon ger mig en tro på att man faktiskt måste kunna njuta av livet, att livet är för kort för att slösa bort på ångest över sitt utseende, på att man har några kilon för mycket runt midjan och det faktum att mina ögon skulle vara finare i en djup brun nyans.
Det finns mycket man kan ändra med sig själv. Man kan ändra ögonfärg, kropp, hår. Men det man inte kan ändra på är det som ser allt detta. Sitt inre. Att inte känna sig bekväm med sig själv, att alltid ha den där lilla djävulen på axeln som säger att man inte duger, att man är för tjock, för smal, för jobbig, pratar för mycket, pratar för lite, skelar eller vad det nu kan vara. Den djävulen är det onda.
Det finns en stabil vägg jag kan luta mig mot just nu. Det är faktiskt (hur töntigt det än låter) Blondinbella. Att det finns någon i min ålder som har det hon vill ha, just för att hon inte låter den där lilla ondskan styra hennes val och beslut. Hon ser till det goda, den lilla ängeln på andra axeln. Hon ger mig en tro på att man faktiskt måste kunna njuta av livet, att livet är för kort för att slösa bort på ångest över sitt utseende, på att man har några kilon för mycket runt midjan och det faktum att mina ögon skulle vara finare i en djup brun nyans.
Det finns egentligen inte mycket jag är missnöjd med när det kommer till mig själv. Jag tycker att mitt ansikte är vackert, att mina ögon har en underbar färg, att mina läppar är fylliga och att mina käkben framträder perfekt i ett visst ljus.
Men det finns annat jag skulle göra mycket för att få ändra. Som jag vet skulle ge mig mer självkänsla och kunna ge mig styrkan att kunna tackla alla livets hinder utan att jag efter att kampan är över vill lägga mig ner och försvinna för att jag är så slut i själen.
Så hur kommer det sig att man låter sig påverkas så mycket av andra? att man jämnför sig med andra konstant och hela tiden? att jag inte ser mina fina ögon och fylliga läppar då det går förbi en vacker tjej med långa ben? jag vet att hon har komlex över andra saker, kanske just sina läppar. Ingen kan få allting gratis, och det vet jag. Så hur kommer det sig att vi alla jämnför oss med varandra när vi alla, i grund och botten är så fruktansvärt lika? det som skiljer oss åt är hur långt vi är villiga att gå för perfektion.
Jag fick ätstörningar, blev depprimerad och stängde mig själv inne. Jag tampas med detta varje dag. Det är inte lätt, men jag mår bättre. Jag vågar äta godis även om jag vet att ångesten kommer. Allting handlar om hur man ser på saker och ting. Var och ens perspektiv.
Mitt perspektiv har gått från ett nålhuvud till någonting lite större, så jag har en bit kvar. Men för första gången känner jag att jag inte har bråttom. Jag kanske lär mig att älska mig själv på vägen?
Kommentarer
Trackback
