Du måste tvinga mig ut, och jag ska bara följa med. Jag behöver dig.
Du sa kom, jag orkar inte vara rädd mer. Du måste ta mig någon annanstans.
Det finns så mycket jag vill säga, men jag är i princip tom på ord. Jag har alltid ansett min blogg vara en fristad. Ett ställe där jag alltid kan skriva vad jag känner utan att behöva vara rädd för att andra personer ska dömma mig, eller kritisera det jag skriver. Just för att jag skriver om saker som, för mig, är väldigt känsligt.
Just nu finns det en sak, en person som jag vill skriva om. Jag vågar inte. Att visa mig så pass blottad för denna människa, att bli ratad, är värre än en kärnvapenolycka i mitt huvud (inte i verkliga livet, såklart) och jag är inte redo för det än. Kanske efter ett till glas vin.
Kommentarer
Trackback
