my ∆ brings all the hipsters to the yard, and they're like "How avant-garde"

Det finns så mycket jag vill berätta för er. Känslor som bara bubblar i mig, bra och dåliga.

Jag saknar att skriva. Skriva ner allting jag känner och allting jag gör. Det är som terapi för mig, att låta er ta del av det bra men även det dåliga. Jag behöver det, och det känner jag varje dag.

 

Just nu tittar jag åt vänster. Där står en kille, en kille som gör mig konstig. På ett förmodligen bra sätt, men samtidigt skulle kunna förstöra mig, här på studs. Jag är inte redo att öppna hjärtat än. Inte för någon, inte ens för mamma. Men jag måste våga någongång och jag kommer göra det. Det är något positivt. För jag älskar kärlek. Jag älskar känslan när man bara har en speciell någon i tankarna. Jag älskar att skriva om det, att på bästa möjliga sätt försöka beskriva känslorna så vackert som det bara går.

 

 

Jag känner så mycket hela tiden, och för första gången på väldigt länge är det inte bara dåliga saker. Det är faktiskt bra saker. Livet börjar ta en positiv vändning, och jag har verkligen väntat på det. Träningen går bra, umgänget känns stabilt och jobbångesten har släppt. Jag har ingen vidare hemlängtan längre, och allting som för några veckor sen åt upp mig har stärkt mig och är just nu inget mer än damm på axeln.

 

Om några dagar kommer mamma ner och hälsar på igen. Det känns konstigt. Hon kommer och hälsar på mig i min lägenhet. I ett helt annat land. På något vis har det nog inte riktigt landat, att jag bor i ett annat land. Det kommer jag nog inte riktigt förstå, inte förrän jag är hemma i Sverige igen.

 

Just nu går tankar på att förlänga här nere på Cypern. Jag har ingenting som väntar i Sverige just nu. Jag har er, mina fina vänner (som jag självklart saknar ihjäl mig efter mestadels av tiden) men detta är ett fast jobb, en fast inkomst, en erfarenhet och varje månad gör stor skillnad på ett CV till exempel. Jag pratade med min coach om det förut idag, och vi får helt enkelt se vad jag känner om en månad. även om det i så fall bara skulle handla om tre månader är det ett stort beslut med tanke på att jag har gått med tankar på att åka hem i över en månad nu. Det känns mer stabilt nu, utan tvekan, men jobbet tär på mig då telefonförsäljning överhuvudtaget inte är det roligaste man kan göra.

 

Vi får se vad tiden utvisar. Jag kommer ändra mig hundra gånger innan det egentligen är dags att bestämma sig på riktigt. Jag åker hem över jul, sen får vi vad jag känner.

 

Nu ska jag utöka min timintäkt lite. Jobbet kallar. Vi hörs snart igen.