Det är skamligt, jag vet
Nu har jag inte uppdaterat bloggen sen jag kom tillbaka till Cypern, och ja, jag vet att det är dåligt beteende från min sida. Men ni vet hur det är, eller hur? Jag har jättedåligt internet i min lägenhet, på jobbet jobbar man (förutom nu) och jag känner mig inte riktigt som mig själv.
Jag har insett att jag bloggade sjukt mycket under hela min förra viktnedgång för att jag just var glad att jag gick ner i vikt. Sen jag spårade i julas har jag ju gått upp i vikt, inte allting och absolut inte i närheten av lika mycket, men jag har ändå lite mer hull än innan, och det reflekteras i min blogg. Jag känner mig inte lika snygg, inte lika rolig och absolut inte lika intressant.
Men jag hade tänkt att det ska bli ändring på det, jag ska förändra mitt liv, eller, jag har redan börjat.
... Låt mig berätta för er.
När jag kom tillbaka från Sverige var jag deprimerad. Jag hade en fruktansvärd hemlängtan. Det enda som höll mig från att inte bryta ihop var Emelie. Hon stannade i två veckor, två underbara veckor verkligen. Det var självklart som att ha en liten bit av hemma med sig tllbaka hit, ungefär som när mamma var här.
Men lika snabbt som hon kom åkte hon igen, och jag blev väldigt ensam.
Det har i sin tur nu speglats på mitt jobb, och jag gör inte bra ifrån mig just nu. Det drar såklart ner mig ännu mer, och det känns inte okej.
Nu har jag iallafall bestämt mig för att dra upp mig själv. I en vecka har jag tänkt på kost och träning, försökt strukturera upp mitt liv igen, bygga upp det av skärvorna som finns kvar av mitt forna jag, och det känns bra. Man kommer till en punkt där man inte orkar mer, likaså kände jag förra gången. Enda skillnaden som egentligen är positiv är att jag vet att jag klarar det men att det kommer att ta längre tid denna gången, eftersom jag redan gjort mycket av jobbet redan.
Nog om viktsnacket. Över till känslobiten.
Enda sen jag kom till Cypern har jag lämnat två delar av mitt hjärta i Sverige. En den i dalarna och en del i Sundsvall. Båda delarna är krossade och borta nu. Sundsvall har hittat kärlek på annat håll och dalarna har inte tid, då han klättrar på karriärsstegen. Jag är glad för båda två, verkligen. Jag vill att de ska vara lyckliga. Det som känns jobbigt är att jag varit så nära, och nu så långt borta. Jag hade det när jag inte förstod att jag ville ha det. Nu har jag gjort valet att det enda förhållande och den enda mitt hjärta ska komma att tllhöra just nu är mig själv. Jag måste lära mig att älska mig själv, jag måste göra mig själv till en person jag faller för först. Efter det kan jag ta tag i att ge hjärtat åt höger och vänster igen.
Just nu: status NOLL.
Mitt kontrakt går ut om drygt två månader. Det är åtta veckor. Det är inte så länge. Åtta helger av festliga fyverkerier, bakisdagar och god mat, äventyr och upptåg. Nu låter det som att det alltid händer någonting här, men så är inte fallet, självklart. Det är som vilket liv i Sverige som helst, bara att det är varmare jämt, gräset är brunt och det regnar aldrig.
Har ni fått en update om vad som händer i mitt liv nu?
Bloggen kommer bli mitt sätt att ventilera nu, och jag kommer att göra det varje dag. Så nu blir det fart här igen. Det behöver jag.
Jag har insett att jag bloggade sjukt mycket under hela min förra viktnedgång för att jag just var glad att jag gick ner i vikt. Sen jag spårade i julas har jag ju gått upp i vikt, inte allting och absolut inte i närheten av lika mycket, men jag har ändå lite mer hull än innan, och det reflekteras i min blogg. Jag känner mig inte lika snygg, inte lika rolig och absolut inte lika intressant.
Men jag hade tänkt att det ska bli ändring på det, jag ska förändra mitt liv, eller, jag har redan börjat.
... Låt mig berätta för er.
När jag kom tillbaka från Sverige var jag deprimerad. Jag hade en fruktansvärd hemlängtan. Det enda som höll mig från att inte bryta ihop var Emelie. Hon stannade i två veckor, två underbara veckor verkligen. Det var självklart som att ha en liten bit av hemma med sig tllbaka hit, ungefär som när mamma var här.
Men lika snabbt som hon kom åkte hon igen, och jag blev väldigt ensam.
Det har i sin tur nu speglats på mitt jobb, och jag gör inte bra ifrån mig just nu. Det drar såklart ner mig ännu mer, och det känns inte okej.
Nu har jag iallafall bestämt mig för att dra upp mig själv. I en vecka har jag tänkt på kost och träning, försökt strukturera upp mitt liv igen, bygga upp det av skärvorna som finns kvar av mitt forna jag, och det känns bra. Man kommer till en punkt där man inte orkar mer, likaså kände jag förra gången. Enda skillnaden som egentligen är positiv är att jag vet att jag klarar det men att det kommer att ta längre tid denna gången, eftersom jag redan gjort mycket av jobbet redan.
Nog om viktsnacket. Över till känslobiten.
Enda sen jag kom till Cypern har jag lämnat två delar av mitt hjärta i Sverige. En den i dalarna och en del i Sundsvall. Båda delarna är krossade och borta nu. Sundsvall har hittat kärlek på annat håll och dalarna har inte tid, då han klättrar på karriärsstegen. Jag är glad för båda två, verkligen. Jag vill att de ska vara lyckliga. Det som känns jobbigt är att jag varit så nära, och nu så långt borta. Jag hade det när jag inte förstod att jag ville ha det. Nu har jag gjort valet att det enda förhållande och den enda mitt hjärta ska komma att tllhöra just nu är mig själv. Jag måste lära mig att älska mig själv, jag måste göra mig själv till en person jag faller för först. Efter det kan jag ta tag i att ge hjärtat åt höger och vänster igen.
Just nu: status NOLL.
Mitt kontrakt går ut om drygt två månader. Det är åtta veckor. Det är inte så länge. Åtta helger av festliga fyverkerier, bakisdagar och god mat, äventyr och upptåg. Nu låter det som att det alltid händer någonting här, men så är inte fallet, självklart. Det är som vilket liv i Sverige som helst, bara att det är varmare jämt, gräset är brunt och det regnar aldrig.
Har ni fått en update om vad som händer i mitt liv nu?
Bloggen kommer bli mitt sätt att ventilera nu, och jag kommer att göra det varje dag. Så nu blir det fart här igen. Det behöver jag.
Kommentarer
Trackback
