kärlek, hjärtesorg och allt därimellan
Har ni någongång haft en person som man aldrig riktigt glömmer?
ibland kan jag komma på mig själv med en känsla av trygghet som bara sköljer över mig. uppgivenhet blandat med trygghet, lycka och härtesorg, och det är en känsla som hälsat på ibland de senare tre åren. i början var det svårt att placera. vart kommer det ifrån? hur kan det kännas bra och dåligt på samma gång? hur kan allting kännas så komplicerat och difust?
jag har kommit på nu vad det är. det är mitt gamla jag, unga jag. kärleken till en kille. en kille som än idag är trygghet, hjärtesorg och så otroligt mycket kärlek.
jag vet att han alltid finns där för mig. att han kan göra mig glad när som helst och han är en av få jag kan visa mitt inre för. jag vet att jag kan blotta mig, bli tillsagd och även uppskattad av honom.
jag skulle kunna skriva både kärlekstexter och hjärtskärande texter om honom. jag skulle kunna göra så mycket, men varför ska jag göra det egentligen? han finns alltid där. han har funnits så länge att han blivit en del av mig, och jag behöver delen. jag behöver den när jag känner så som ikväll. när allting är kaos i mitt huvud och jag inte vet vart jag ska ta vägen. när jag är lugn och stabil och sansad samtidigt som jag vill ligga och skrika, gråta och vara arg, när jag vill ligga nära med varma armar kring mig, bli kysst i nacken kittlad i sidan, när jag vill spy, svära och göra dumma saker.
jag behöver honom. för det är det här folk skriver om. personer som bara finns där när man behöver dem.
det här är kärleken folk strävar efter.
Kommentarer
Trackback
