my ∆ brings all the hipsters to the yard, and they're like "How avant-garde"

Det är ett ord som varit rätt främmande för mig under min uppväxt. Jag menar, visst har jag fått höra alla klyshorna ''du kan göra allt du vill!'' ''kan man så vill man!'' ''du klarar allt'', osv. Men det är aldrig någonting jag fått någon som helst vidareutveckling på, så mitt JAG KAN ALLT-tänk har aldrig riktigt satt ett frö i mig, och jag tror det är största anledningen till att jag varit väldigt oambitiös och lat i mitt liv. Jag har aldrig riktigt vetat vad jag har velat göra och hur jag tar mig dit, så jag har nöjt mig med första bästa.

 

 

Nu skedde det ju någonting för mig. Jag fick flytta iväg till Vemdalen och jobba en säsong, och efter det utomlands ett halvår för att jobba med sälj. Jag förstår nog inte ens idag hur extremt mycket det har gjort för mig. Både som person men även i yrkeslivet.

 

 

På mitt nuvarande arbete jobbar jag med sälj. Jobbet fick jag efter en vecka tillbaka i Sverige, och jag har gjort ett så bra intryck att jag just nu är mitt upp i någon form av förhandling om jobb då jag var på jobbintervju för ett annat företag.

 

Att jag, lilla Emma, som aldrig haft några som helst framtidsdrömmar överhuvudtaget är så bra på någonting att en chef faktiskt kämpar för att hålla mig kvar inom företaget gör mycket för jobb-självförtroendet.

 

 

Nu vet jag vad jag vill göra. Inom ett år, max 1½ ska jag vara coach. Det är mitt mål. Det känns förjävla bra att ha någonting att sträva efter. Och att det faktiskt är någonting jag vill jobba för gör det ännu bättre. Det känns bra i hjärta och hjärna. Det är det viktiga för mig. Resten är bara bullshit.

 

Jag vet iallafall en sak: jag är stark nog att klara av i princip vad som helst. Knivar i ryggen, arbetslöshet, personliga kriser, ätstörningar, skilsmässor och otrohetsskandaler, svek, ilska, sjukdomar, oförutsedda händelser. Allting är borta genom en klackspark. Ingenting RÖR mig. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

 

Hjärta och hjärna är så förbannat härdat, vilket är bra. Empati och sympati har jag. Även när det kanske inte ens är befogat, men någonting jag måste fundera på är: hur bra MÅR jag egentligen, djupt där inne?