my ∆ brings all the hipsters to the yard, and they're like "How avant-garde"

Någonting som jag verkligen hatar med mig själv är hur jag tänker ibland. Min tankebana skulle döda de flesta. Ena minuten är jag på världens bästa humör, top of the world och allting är guld och gröna jävla guldskogar, men en enda liten tanke kan sabba allting och det blir ett jävla limbo. Mordor utan eldar och bara grått och tristess och ångestladdat. Det är sjukt jobbigt då jag inte vet vad som egentligen sätter dessa tankar i skallen.

 

Senaste tankarna jag hade var idag på jobbet. ''Ska jag verkligen hålla på med detta? varför sitter jag och säljer när jag märker att all energi bara slukas och jag blir omotiverad till allt just pga av detta?!''. Det jag istället försöker tänka, som jag lärt mig av erfarenhet, speciellt på Cypern är att vända på det. Flippa steken och istället tänka ''Okej, fine. Detta är inte det jag vill göra helhjärtat. Jag vill inte vara telefonförsäljare, men vem vill egentligen vara det livet ut? jag har ett fast jobb då de flesta ungdomar i min ålder skulle döda för ens hälften av den lön jag får idag. Sluta klaga, bit ihop och sköt ditt jobb!''

Det fungerar ju inte alla gånger såklart, då hade vi inte haft ett problem att prata om, men ni förstår?

Jag klagar och gnäller på så otroligt onödiga saker. Shit, jag måste sitta och ringa jobbiga kunder en hel dag för en lön på 15 lax. Jobbigt liv. 

Många av mina vänner lever på SOC och får ut dryga tre, och jag förstår att de ibland kan bli less på mig när jag gnäller på att jobbet är jobbigt. De skulle döda för ett jobb. 

Men jag kan bara utgå från mig själv. Jag vet vart jag strävar och för första gången känns det grymt att faktiskt ha ett jobb där jag kan se och känna på utvecklingsmöjligheten. Att jag är så nära ger mig den där energin jag behöver oftast. But still. Onödiga tankar som jag skulle ge mycket för att få iväg.

 

Jag tror att jag helt enkelt behöver få lite perspektiv utifrån. Från någon jag inte känner sen innan, någon från jobbet eller liknande. Jag tror faktiskt att det är dags att en gång för alla gå och snacka med någon professionellt. Inte för att jag är störd (hah!) utan för att jag bara behöver det. Om allt. Få lite perspektiv på hur bra jag egentligen har det.