någonting ni inte visste
Ni som nyligen börjat läsa min blogg eller inte har läst den på två år har förmodligen snappat upp att jag pratar om pappas familj då och då. ''Ett normalt skilsmässobarn, den där Emma'', kanske ni har tänkt och inte lagt någon större vikt vid detta?
Riktigt så enkelt är det inte. Detta är någonting som sitter så djupt i mig och som aldrig riktigt kommer läka. Den här nya familjen som Magnus har skaffat sig.
När jag startade den här bloggen sa jag till mig själv, och gav mig själv ett löfte att alltid vara öppen och ärlig. Det är någonting jag tänker fortsätta vara om det inte skadar mig själv.
Den här nya familjen är någonting han skaffade sig när mamma och han skilde sig. Efter år av otrohet och svek och misär och bara kaos fick han äntligen kvinnan han älskade och visst är jag glad om alla är nöjda och glada.
Men i mig var det känslostorm. Även om jag önskade en skilsmässa då livet som vi levde var i uppror och fullkomligt fel, så är det aldrig roligt när de personerna man då älskade mest bestämmer sig för att gå skilda vägar.
Herr Westerlund bestämde sig för att flytta ifrån Sundsvall. Flyttade runt innan han tillslut slutade upp i Rätan, 4 mil utanför Vemdalen, där han började jobba som kock. Jag träffade honom rätt ofta, då jag jobbade på ett hotell 2 mil därifrån och det var frid och fröjd. Tillslut kom det ju fram att han var tillsammans med kvinnan som var källan till att jag kom på en otrohet och även deras skilsmässa. Jag var så arg den kvällen. Vi skulle träffas på hotellet. Jag minns att det var kallt ute. Jag frös och grät påväg dit. Jag vill inte träffa henne, samtidigt som jag ville träffa henne. Det var en känsla jag aldrig stött på tidigare, men det var nyttigt för mig att få sätta ett ansikte och ett intryck på kvinnan jag med all rätt avskydde just då.
Ingenting speciellt hände. Vi drack en kopp kaffe, jag och pappa pratade. Hon satt mest och observerade. Mycket förståerligt, då jag några månader tidigare skickat de hemskaste brevet jag någonsin skrivit till henne, där jag förklarade hur mycket jag i princip hatade henne, samt tackade henne för att mamma och pappas äktenskap fallit i spillror.
Inte mycket hände där under ett tag, men vi träffades när hon var uppe och hälsade på. Jag märkte hur lätt det var att prata med henne. Hur snäll hon var, och mitt hat började sakta men säkert att rinna av. Det var en befrielse, samtidigt som jag fortfarande kände att jag ville straffa henne. Det är en rätt normal känsla, eller hur?
Jag straffade henne inte. Jag var aldrig elak mot henne, för det är inte sån jag är. Jag var trevlig, aningen reserverad, tills jag fick träffa hennes barn. De ungarna förändrade allt.
Att de kommer in och inte vet någonting om det som hänt, utan lever med bilden att mamma träffat en man hon är kär i och vill leva med var någonting jag tyckte var så fint, att allt mitt hat rann av mig där och då när den tanken uppenbarade sig. Dessa ungar, (Linus & Angelica, om ni inte visste) blev de som tillslut fick mig att acceptera situationen och se det med andra ögon.
Nu, två år efter allting älskar jag dessa två som mina egna syskon, Viktoria som en extra mamma. Men dessa två små... jag saknar dem när jag inte fått träffa dem på ett tag, och även om de kan driva mig till vansinne, har de gjort ett sånt djupt avtryck i mig att jag skulle göra vad som helst för dem.
Vad jag nu tycker är tråkigt, och den egentliga anledningen till att jag öppnar och blottar mig på detta sätt är mannen i det hela. Magnus Westerlund. Pappa.
Detta är till dig:
Jag vet att jag inte alltid har varit lätt. Jag vet att jag har varit obstinat, bortskämd och jobbig. Att jag har fel och brister. Det har alla, även du. Men det jag inte förstår är att jag, ditt egna kött och blod, ska behöva gå med tankar och övertygelse om att du inte älskar mig. Jag har diskuterat detta med mamma, med vänner, med din fru. Jag kan ärligt talat, rakt från hjärtat, säga att jag utan att överdriva inte tror att du älskar mig. Du älskar inte mig. Du har inte visat kärlek på så länge jag kan minnas. Det gör ont, så ont att jag knappt kan tänka på det utan att börja gråta.
Detta kommer med tiden övergå till förakt, förstår du inte det, pappa? jag kommer inte kunna vistas i samma rum, hus, by som dig utan att bli arg och ledsen. Jag kommer inte att kunna vistas i närheten av de enda i huset du bor i som visar att jag är värd någonting. Som visar intresse i mig.
Är det verkligen rätt att jag hör av mig till VIktoria när jag undrar någonting? att det är hon som ringer mig och undrar hur det är och hur det går i livet?
Nu börjar jag bli arg. Vad är det som är så förbannat jävla svårt? är det verkligen så svårt att visa någon form av kärlek? är det verkligen rätt att jag måste BE dig säga att du älskar mig för att ens få höra det? är det rätt att jag kan räkna alla gånger du sagt det på två fingrar? är det verkligen rätt att jag ska behöva gå och känna mig oälskad och oönskad av min egna pappa? jag är till hälften du. Förstår du inte ens det?
Vad beror det på? beror det på att jag är tjock? odriven? slarvig? uppkäftig? oansvarig? inte bra nog? inte är fin nog? tro mig, jag skulle kunna göra listan hur lång som helst. Men är det verkligen rätt att jag ens har dessa tankar? tankar på varför min egna pappa inte älskar mig? varför han inte bryr sig om mig?
Tänk över detta, om du nu läser detta. När du är redo att förändra dig, bete dig som en pappa och ta ansvar för ungen du bidrog till för 21 år sen, hör av dig.
Kommentarer
Trackback
