my ∆ brings all the hipsters to the yard, and they're like "How avant-garde"

Ransaka sig själv - världens grej

Det är någonting jag gör aldeles för sällan. 

När man har vuxit upp med mycket grubblerier, dåligheter, jobbiga saker eller vad det nu kan vara tror jag att det kan vara viktigare än någonsin att nångång ibland verkligen gå på djupet, kanske t.o.m skriva upp vad man känner och en anledning till VARFÖR. Jag har blivit väldigt mycket för just ordet Varför under det senaste året. Varför mår jag såhär? varför är det såhär? varför mår jag bra? varför mår jag dåligt? 

Sen går jag ett steg längre: vad har jag gjort för att påverka detta på gott eller ont?

Sen yttligare: vad kan jag göra för ett det ska bli bra/bättre?

 

Lär man sig detta, att strukturera upp tankar och styra dem kan man kontrollera världen. Jag lär mig fortfarande, oftast går det bra för mig men ibland så tar det stopp. Men då vet jag iallafall vart i denna ransakan det går fel, och då jobbar jag därifrån.

Jag jobbar mycket så på jobbet nu. Jag har fastnat, men jag jobbar med det varje dag och tar ett litet steg i taget. Det fungerar. Jag tacklar problem som kommer i min egna takt, aningen sakta, men det känns bra i mig, och jag börjar landa och känna mig mer stabil. Det är väldigt skönt.

 

Det är säkert många av er som inte förstår någonting av detta, men det är egentligen intengenting västentligt för er. Bara någonting som är viktigt för mig att notera. 
Det är okej att falla på mållinjen, det är okej att göra fel, göra bort sig och inte nå ''ända dit''. På vägen samlar man på sig kunskap, man får svar på det man inte kunde innan och det gör en starkare som person. Alla nederlag är egentligen en välsignelse, tänkt när man har varit med om allt dåligt. Då finns det ingenting som kan röra en i ryggen.

Hej Emma!! jag kikar in här typ varje dag, men kommentarar sällan har jag kommit på. Men tänkte bara säga att jag förstår vad du menar, och jag förstår nog hur du känner också. Det jag har lärt mig är att precis som du säger är det rätt att göra fel och ta snedsteg. Det tar ett helt liv att lära sig leva och att lära känna sig själv. Och hur klychigt det än låter så läker tiden alla sår. Helt plötsligt en dag inser man helt självklara saker, men som man inte förstått sig på innan. Huvudsaken är att man fokuserar på det positiva. Det behöver inte alltid vara att man bara blickar framåt heller. Det är trots allt det förra kapitlet som är grunden till nästa.
Lalala, gu vad flummigt det här blev. Värsta filosofigrejen. Hoho, kram på dig iallafall!!