pick the world up
Jag är så less på den här känslan. Jag är less på hur jag ser ut, jag är less på hur jag är, jag är less på allt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill bara hitta min plats, hitta mig själv och känna mig trygg i allt jag gör, säger.
Jag är arg på mig själv för att jag är så förbannat svår med vissa människor. Jag blir arg på att jag blir arg och dryg så lätt, jag blir arg på att jag förstör så mycket för så många utan att förstå det själv.
Jag känner mig så förbannat, äckligt jävla ensam. Hela tiden. Även om jag har folk omkring mig smyger sig den där förbannade känslan på och blir ibland så påtaglig att jag utan att märka det sitter och gråter. Ibland tappar jag andan.
Det finns ett ställe där jag känner mig tillfreds med allt. Där jag mår bra, där jag är så förbannat rädd men på ett sånt förjävla fint sätt. Det är i en famn. En famn i en säng med en dålig bäddmadrass, i ett rum med kläder fulla golven, ett hus fult av folk hela tiden. Där, på den madrassen, i den sängen, i det huset mår jag bra. När jag får sova i famnen som tar bort allt som är farligt och gör ont. Armar kring mig, en varm kropp tätt intill och andetag som är så ljuvligt påtagliga att jag ibland ryser av välbehag.
Ibland när jag ligger och försöker sova finns det vissa scener som spelas upp om och om igen. Den första är natten den 13 december. Hur nervös jag var, hur glad jag var, hur förväntansfull jag var. Hur jag njöt av varje minut.
Den andra är kvällen den 16 december. Läppar, hud, andetag, händer.
En kille och en tjej i perfekt jävla symbios med varandra. Då har jag mått som bäst. Då har allt ont sluta göra ont, alla problem har slutat vara problem och mitt ansiktsuttryck har istället för att se ledsamt ut, lyst som aldrig förr.
Det är slut nu, och mitt hjärta går sönder lite, lite varje gång jag tänker på de fina och intima stunderna. Jag vet inte om jag någonsin kommer få uppleva det igen. Om jag någonsin kommer få sitta i sängen gränsle över honom och prata, om jag någonsin kommer få känna den där fantastiska lukten som jag möttes av när jag la huvudet mot hans hals, om jag någonsin kommer få känna hans mjuka läppar mot mina, eller om jag någonsin kommer få känna hans hud mot min tidigt, tidigt på morgonen.
Jag önskar det, att jag, om så bara för en gång, fick vakna och mötas av det där ansiktet. Känna läpparna. Somna till andetagen. Det önskar jag.
Jag är arg på mig själv för att jag är så förbannat svår med vissa människor. Jag blir arg på att jag blir arg och dryg så lätt, jag blir arg på att jag förstör så mycket för så många utan att förstå det själv.
Jag känner mig så förbannat, äckligt jävla ensam. Hela tiden. Även om jag har folk omkring mig smyger sig den där förbannade känslan på och blir ibland så påtaglig att jag utan att märka det sitter och gråter. Ibland tappar jag andan.
Det finns ett ställe där jag känner mig tillfreds med allt. Där jag mår bra, där jag är så förbannat rädd men på ett sånt förjävla fint sätt. Det är i en famn. En famn i en säng med en dålig bäddmadrass, i ett rum med kläder fulla golven, ett hus fult av folk hela tiden. Där, på den madrassen, i den sängen, i det huset mår jag bra. När jag får sova i famnen som tar bort allt som är farligt och gör ont. Armar kring mig, en varm kropp tätt intill och andetag som är så ljuvligt påtagliga att jag ibland ryser av välbehag.
Ibland när jag ligger och försöker sova finns det vissa scener som spelas upp om och om igen. Den första är natten den 13 december. Hur nervös jag var, hur glad jag var, hur förväntansfull jag var. Hur jag njöt av varje minut.
Den andra är kvällen den 16 december. Läppar, hud, andetag, händer.
En kille och en tjej i perfekt jävla symbios med varandra. Då har jag mått som bäst. Då har allt ont sluta göra ont, alla problem har slutat vara problem och mitt ansiktsuttryck har istället för att se ledsamt ut, lyst som aldrig förr.
Det är slut nu, och mitt hjärta går sönder lite, lite varje gång jag tänker på de fina och intima stunderna. Jag vet inte om jag någonsin kommer få uppleva det igen. Om jag någonsin kommer få sitta i sängen gränsle över honom och prata, om jag någonsin kommer få känna den där fantastiska lukten som jag möttes av när jag la huvudet mot hans hals, om jag någonsin kommer få känna hans mjuka läppar mot mina, eller om jag någonsin kommer få känna hans hud mot min tidigt, tidigt på morgonen.
Jag önskar det, att jag, om så bara för en gång, fick vakna och mötas av det där ansiktet. Känna läpparna. Somna till andetagen. Det önskar jag.
Nu kan du få mig så lätt
... men vi är inte såna som i slutet får varann.
Så att alla förstår
Jag har sagt upp mig från jobbet på Storhogna. Jag mår inte bra pga en massa olika saker. Just nu bor jag hos pappa och kommer bli kvar här, iallafall tills i slutet på april. Om jag flyttar tillbaka till Sundsvall då vet jag inte. Jag trivs här uppe och känner att jag mår bäst av att vara kvar här ett tag till, räta ut allting.
Jag kommer med mer information när jag inte känner mig så tom.
Det jag har planerat är att träffa min bästa vän, åka dit och stanna en vecka eller så. Kanske tatuera mig. Vem vet?
Hoppas detta ger er lite information om läget i sig. Det bara blir helt fel ibland.
Jag kommer med mer information när jag inte känner mig så tom.
Det jag har planerat är att träffa min bästa vän, åka dit och stanna en vecka eller så. Kanske tatuera mig. Vem vet?
Hoppas detta ger er lite information om läget i sig. Det bara blir helt fel ibland.
Idag vet jag ingenting
Jag och mamma har en stuga här uppe i fjällen. Allt är gammalt och antikt, inte mycket har bytts ut sen min mormor och morfar var i livet. Jag gillar det på något vis. Det känns vant, inbott och mysigt. Det finns en tavla i stugan. Den har hängt där längre än jag varit i livet. Men det är inte förrän nu på senare dagar som jag förstått budskapet i texten. På tavlan, som är en tallrik, står det ''Idag är första dagen på resten av ditt liv''. Det är ett fantastiskt budskap, speciellt en dag som den här. Jag känner att jag vill förändra, att jag kan förändra och att jag kommer klara det. Varje dag ger dig en ny chans till att göra något fantastiskt av ditt liv. Jag måste bara hitta strukturen och balansen, men efter idag känns det som om jag kommer klara det.
Jag träffade Jesper idag, och det kändes tudelat. Det kändes fint att jag fick en stund med honom för att officiellt säga hejdå, även om jag är säker på att vi kommer träffas igen. Jag ska berätta något om Jesper Borgenstrand. Finns det någon kille som jag skulle ge upp mitt liv för att få vara med, är det den killen. En varmare, finare och mer tillfreds människa går ej att finna. Och det känns skönt att jag har fått träffa, lära känna och fått tagit del av det. Jag har fått det bekräftat att inte alla killar måste vara svin, att killar faktiskt kan behandla en med respekt. Det ger mig hopp inför framtiden.
Solen lyser dessutom idag, vilket gör mig glad. Tillfreds med livet, just precis i denna stund. De mörka stunderna är överhängande än så länge, men jag måste bara landa, andas, ordna upp mitt liv. En sak i taget.
Jag måste prioritera mig själv, göra saker jag mår bra av. Då blir allt perfekt.
Jag träffade Jesper idag, och det kändes tudelat. Det kändes fint att jag fick en stund med honom för att officiellt säga hejdå, även om jag är säker på att vi kommer träffas igen. Jag ska berätta något om Jesper Borgenstrand. Finns det någon kille som jag skulle ge upp mitt liv för att få vara med, är det den killen. En varmare, finare och mer tillfreds människa går ej att finna. Och det känns skönt att jag har fått träffa, lära känna och fått tagit del av det. Jag har fått det bekräftat att inte alla killar måste vara svin, att killar faktiskt kan behandla en med respekt. Det ger mig hopp inför framtiden.
Solen lyser dessutom idag, vilket gör mig glad. Tillfreds med livet, just precis i denna stund. De mörka stunderna är överhängande än så länge, men jag måste bara landa, andas, ordna upp mitt liv. En sak i taget.
Jag måste prioritera mig själv, göra saker jag mår bra av. Då blir allt perfekt.
Det där med att sakna
Det finns många saker jag riktigt känner att jag saknar just nu, så som:
Tex. Jag saknar Vega och Jesper mest.
Usch, usch, usch för att sakna. Blir ju helt banans.
Tex. Jag saknar Vega och Jesper mest.
Usch, usch, usch för att sakna. Blir ju helt banans.
I'm born to run
Det är nog därför jag inte pallar vara på samma ställe för länge, därför jag aldrig mår riktigt bra, aldrig hittar mig själv och aldrig kan tilllåta mig själv att leva. Nu är det nog. Nu ska jag ta tag i mitt liv, göra något bra av det och växa upp. Jag orkar inte leva på andra, vara beroende av oväsentliga saker och jag orkar verkligen inte må dåligt längre. Nu är det nog. Nu ska jag ta mig i kragen och ordna upp livet, utan pengar, utan någon erfarenhet. Jag ska visa er, era jävla jävlar. Nu ska jag upp på hästen igen.
När allt känns falskt och fel
Nu är det ju bara misär och elände här.
Imorgon åker jag till Sundsvall. HELT SPONTANT, det är därför jag inte sagt något till någon av er. Jag bestämde det för två timmar sen. Stannar även bara några timmar. Birsta för att införskaffa lite nya kläder, en ny jacka samt hämta lite smått och gott hemma. Äta middag tänkte jag också försöka hinna med. Whoopa.
Är även jävligt pepp på att boxas, lyfta hantlar, pressa kroppen till det yttersta i suspekta ställningar bara för att få känna någon form av fysisk smärta. Skära mig är inte riktigt ett alternativ. Sen har jag ju hört att träning är bra för blivande anorexiaoffer, vilket jag hoppas på att ätergå till.
Nä, nu är jag bara dryg. Jag är nog sjuk och skadad på riktigt.
Dagens låt.
Fetaste en natt som denna.
ps. Jag ska kötta allt, klara mig igenom allt. ds.
God natt!
Imorgon åker jag till Sundsvall. HELT SPONTANT, det är därför jag inte sagt något till någon av er. Jag bestämde det för två timmar sen. Stannar även bara några timmar. Birsta för att införskaffa lite nya kläder, en ny jacka samt hämta lite smått och gott hemma. Äta middag tänkte jag också försöka hinna med. Whoopa.
Är även jävligt pepp på att boxas, lyfta hantlar, pressa kroppen till det yttersta i suspekta ställningar bara för att få känna någon form av fysisk smärta. Skära mig är inte riktigt ett alternativ. Sen har jag ju hört att träning är bra för blivande anorexiaoffer, vilket jag hoppas på att ätergå till.
Nä, nu är jag bara dryg. Jag är nog sjuk och skadad på riktigt.
Dagens låt.
Fetaste en natt som denna.
ps. Jag ska kötta allt, klara mig igenom allt. ds.
God natt!
När mitt hjärta går sönder
Jag lyckas alltid utsätta mig för händelser där mitt hjärta tar skada. Jag skulle bara vilja känna, om ens för en dag, hur det känns när allt är rätt och ingenting är fel. Jag vill känna hur det känns när allt är i perfekt symbios och i harmoni.
Jag vill bara att han ska vilja ha mig nu så som jag vill ha honom.
Det vill jag mer än allt.
Hola chicos y chicas! Como estas?
Help me close my eyes
Hur klarar jag av att försätta mig i dessa situationer gång på gång? När ska jag få uppleva det där extraordinära? fantastiska? underbara? magiska? när ska jag få uppleva en kärlek så besvarad att knäna viker sig av minsta beröring?
När slutar jag vara bara jag och blir någons någon?
