my ∆ brings all the hipsters to the yard, and they're like "How avant-garde"

''A white blank page

Vet du att man på en dag tänker cirka fyra tusen tankar? Många tankar om alla möjliga saker. Allt från kvinnan man ser på affären till drömmen man hade för några nätter sen.

Allt snurrar i mitt huvud. Konstant. Allt ifrån lukter till en viss beröring, till en mening till ett leende. Till vad jag egentligen sa den där gången när jag druckit mig full på Corona och spydde på toaletten i ren och skär smärta, då jag trodde att jag förlorat min förmåga att känna någonting överhuvudtaget, till hur min framtid skulle kunna se ut för att sedan övergå i någonting så simpelt som en tanke på vad jag ska göra till middag.

Den senaste tiden, bland alla dessa tusentals tankar, har jag fått klarhet i saker och ting, samtidigt som jag blivit mer förvirrad än någonsin. Någonting hände med mig. I mig. Inte bara i hjärnan, utan även i hjärtat. Det skulle på enklast möjligaste sätt kunna förklaras med Kärlek.

För man vet det, eller hur? När det är kärlek och ingenting annat. När det är kärlek och inte någonting flyktigt som man innerst inne vet kommer blekna med tiden?

Kärlek är det där leendet, den där meningen som betyder lite extra, den där natten där man låg tätt ihop i ett mörkt rum under en kall vinter och absorberade vartenda ord som sades. Sparade dem i en speciell del av hjärnan, för att vid senare tillfälle kunna ta fram och analysera, vända vartenda ord ut och in för att få ut meningarna som inte sades.

Kärleken är beröringen som ger ilningen längst hela ryggraden, beröringen man längtar så otroligt efter att det är det enda konkreta man minns att man tänkt på under en hel dag.

Jag vet att jag är ung och har all tid i världen på mig att utforska begreppet och ordet kärlek. Vidden av ordet är farligt stort, och otroligt lätt att missbruka. Det har vi alla gjort någon gång. Vi har alla känt så starkt och i brist på ord tagit till det egentligen finaste ordet man någonsin kan använda.

Men när en människa förändrat en, på riktigt, till någonting så mycket bättre och samtidigt fått en att inse att man är fantastisk på så många punkter, när man blir det bästa man kan vara på grund av en person och det enda man vill göra är att leva i framtiden där man ser sig själv med människan, då är det väl ändå okej att använda det finaste av ord?

När man tycker att personen är den mest fantastiska och beundransvärda man någonsin stött på? När man för evigt kommer vara tacksam för allt man har fått känna tack vare personen, men även fått känna tillsammans, när minnena man har tillsammans kan värma även den kallaste natten och sätta ett leende på läpparna i de svåraste av tider, ja, då är det väl kärlek?

När det inte finns någonting man hellre vill när man mår dåligt eller bra, än att bara berätta, prata, finnas, tycka, känna med personen? Då kan man väl använda det finaste ordet man egentligen man säga?

Kär-lek.''

Den senaste månaden har varit den mest omtumlande månaden i hela mitt liv. Jag kan för det första inte med ord beskriva hur stolt jag är över mig själv. Jag har flyttat hemifrån, skaffat lägenhet och startat upp ett helt nytt liv.
Jag har lärt mig saker om mig själv som varit fruktansvärt nödvändigt.
Jag har upplevt saker och sett saker, utvecklat en mer ödmjuk sida av mig själv och insett hur mycket jag verkligen uppskattar allt jag har i Sverige. Speciellt nära och kära.

Mitt hjärta har också fått ett uppvaknande och jag har insett att jag är fruktansvärt kär. Att jag har varit kär i ett år. Dödligt och underbart kär. De kommer jag fortsätta vara livet ut för jag kommer aldrig träffa en kille likt denna. Utfallet kanske inte blir som jag önskar men jag är fortfarande glad att han är nära, att han finns i mitt liv om än långt bort.
Jag har insett att jag är grym. Jag älskar allt med mig själv, förutom dödvikten jag går runt och bär på *skämt å sido*.

Tack alla hatare, alla älskare, alla nära och alla kära. Jag hade inte varit den jag är idag utan er.