my ∆ brings all the hipsters to the yard, and they're like "How avant-garde"

 

Livet är överlag stabilt. Mamma är ju här på Cypern just nu. Det är fint. Jobbet går bra och allting med träning och kost flyter på relativt stabilt. Det går sakta, och det är där mitt problem sitter. Att jag stressar fram en sund viktnedgång. Det fungerar ju inte så och det vet jag också. Men träning bra bra mat ska tydligen göra susen, så jag håller mig till det.

 

Det kommer bli fullt hus hos oss idag. Jag bor ju med en vän som heter Felicia. Min mamma är här på besök, och idag kommer hennes mamma och syster en vecka. Men sånt är faktiskt ganska mysigt. Jag gillar det.

 

Mitt hjärta har funnit sin rätta plats. Det skär och värker. Men jag vet nu vart jag vill vara, vart jag vill höra hemma. Varför jag aldrig kan slå mig till ro. Jag vill inte gå in djupare på detta, då det kan bli rätt känsligt om fel personer läser händelser, namn osv.

 

Snart ska jag betala min vattenräkning. Sen ska jag köpa nytt löshår och luncha med mamma i stan!

Vi hörs.

Det finns vissa tillfällen i livet när man känner sig tom på ord och man egentligen struntar i hur saker och ting slutar. Man får helt enkelt ta det för vad det är och göra det bästa av situationen.

Idag är en sådan dag. Jag struntar fullkomligt i hur allting slutar för mig, jag vet att jag landar på fötterna och jag vet att jag klarar mig oavsett. Här, hemma eller vart jag nu än hamnar. Jag struktar i det just idag och det är någonting som skrämmer mig och gör mig glad på samma gång.

Jag vill inte känna mig pressad längre, jag vill inte lida av prestationsångest och ångest i allmänhet för någonting jag inte brinner för.

 

Idag är en dag,då jag vill vakna upp i min säng i sverige, inte tänka på någonting annat än vilken serie jag ska se på datorn och hur kallt det är utomhus. Det saknar jag.

Ni som känt mig sen barnsben vet att jag inte alltid har haft det lätt. Jag har alltid varit retad, mobbad rent ut sagt. Ettan till nian. Jag har fått jobbat upp min självkänsla gång på gång efter påhopp men jag har alltid kommit upp på fötter. Även efter misshandel och år av psykisk ohälsa.

 

På senare år har jag blivit starkare i mig själv, men det finns fortfarande brister, sprickor som ibland blir synliga för alla att se. Det kan vara alling från en spydig kommentar till en menande blick på stan. Direkt då, uppenbarar sig den lilla tjejen jag gömt djupt i mig.

Hon kommer fram när jag inte kan prestera på jobbet, när tröjan sitter snyggare på skyltdockan, när killen inte svarar på sms, när spegelbilden visar någonting jag inte är nöjd med. Det finns egentligen tusen saker som kan framkalla henne, men lika snabbt försvinner hon igen just för att jag lärt mig hur man ska göra.

 

Jag måste ha struktur för att fungera. Jag måste alltid veta nästa steg för att lättare klara övergången. Jag måste veta hur jag kommer känna, tycka och tänka större delen av tiden. Annars är det någonting som händer i mig och det enda jag kan känna är kaos.

 

Jag växer upp, jag lär mig att hantera saker. Jag har lärt känna mig själv. Det kan vara en av de bästa sakerna med att växa upp. Självinsikt.

Idag lämnar jag mitt kära Clepoatra Complex och börjar bo lite lyxigare i Pafilia Gardens.
Jag ska bli roomie med Felicia! Större lägenhet, närmare jobbet, större tv, BBC, bättre område.

Siestan kommer bli kaosartad med bankbesök, hyresbetalning och flytt, men sen är det klart.

 

Veckorna flyger för, på söndag kommer mamma en vecka igen. Det ska bli mysigt.

Jag fortsätter gymma och gör det fyra gånger i veckan. Imorgon ska jag träna mage och ben. Knas.

 

Återkommer med mer information senare idag!

 

 Jag kan inte ens förklara hur trött jag är. Jag förstår det nog inte ens själv. Jag sov himla dåligt inatt, och till råga på det skulle jag upp och till gymmet imorse. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte presterade tiptop på gymmet pga detta och att det egentligen inte borde räknas som ett riktigt träningspass, men det är fortfarande bättre än ingenting.

 

Jag och Felicia har köpt fetaost, ägg och tomat, så vi ska stanna kvar på jobbet och göra lunch idag. Omelett. Jag fick ett plötsligt sug efter omelett igår, men jag hade inga ägg, så jag tar igen det idag istället.

Då ska jag även ta tillfället i akt och sova lite på 3-soffan. Det är skönt att vara på kontoret när resten har siesta, det känns som att man äger kontoret. Vilket man på sätt och vis gör, under de tre timmarna.

 

 

 

Ikväll ska jag lägga mig tidigt. Direkt när jag kommer hem. Jag är så fruktansvärt trött. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Jobba ska jag iallafall göra. Nu.

 

Det finns så mycket jag vill berätta för er. Känslor som bara bubblar i mig, bra och dåliga.

Jag saknar att skriva. Skriva ner allting jag känner och allting jag gör. Det är som terapi för mig, att låta er ta del av det bra men även det dåliga. Jag behöver det, och det känner jag varje dag.

 

Just nu tittar jag åt vänster. Där står en kille, en kille som gör mig konstig. På ett förmodligen bra sätt, men samtidigt skulle kunna förstöra mig, här på studs. Jag är inte redo att öppna hjärtat än. Inte för någon, inte ens för mamma. Men jag måste våga någongång och jag kommer göra det. Det är något positivt. För jag älskar kärlek. Jag älskar känslan när man bara har en speciell någon i tankarna. Jag älskar att skriva om det, att på bästa möjliga sätt försöka beskriva känslorna så vackert som det bara går.

 

 

Jag känner så mycket hela tiden, och för första gången på väldigt länge är det inte bara dåliga saker. Det är faktiskt bra saker. Livet börjar ta en positiv vändning, och jag har verkligen väntat på det. Träningen går bra, umgänget känns stabilt och jobbångesten har släppt. Jag har ingen vidare hemlängtan längre, och allting som för några veckor sen åt upp mig har stärkt mig och är just nu inget mer än damm på axeln.

 

Om några dagar kommer mamma ner och hälsar på igen. Det känns konstigt. Hon kommer och hälsar på mig i min lägenhet. I ett helt annat land. På något vis har det nog inte riktigt landat, att jag bor i ett annat land. Det kommer jag nog inte riktigt förstå, inte förrän jag är hemma i Sverige igen.

 

Just nu går tankar på att förlänga här nere på Cypern. Jag har ingenting som väntar i Sverige just nu. Jag har er, mina fina vänner (som jag självklart saknar ihjäl mig efter mestadels av tiden) men detta är ett fast jobb, en fast inkomst, en erfarenhet och varje månad gör stor skillnad på ett CV till exempel. Jag pratade med min coach om det förut idag, och vi får helt enkelt se vad jag känner om en månad. även om det i så fall bara skulle handla om tre månader är det ett stort beslut med tanke på att jag har gått med tankar på att åka hem i över en månad nu. Det känns mer stabilt nu, utan tvekan, men jobbet tär på mig då telefonförsäljning överhuvudtaget inte är det roligaste man kan göra.

 

Vi får se vad tiden utvisar. Jag kommer ändra mig hundra gånger innan det egentligen är dags att bestämma sig på riktigt. Jag åker hem över jul, sen får vi vad jag känner.

 

Nu ska jag utöka min timintäkt lite. Jobbet kallar. Vi hörs snart igen.

 

 

I fredags hade jag en sån där perfekt utgång som man bara har några gånger per år. Den innehöll allt. Perfekt alkoholintag, dans, sex, fyllefrukost halv 9, lång sovmorgon dagen efter, pizza och film.

 

Jag har nu införskaffat mig ett gymkort, tränat en gång, och börjat trycka i mig nästan enbart protein. Det gör ingenting, jag älskar protein. Ägg, tonfisk, ost, sallader, fetaost, halloumi, frukt, fullkornsprodukter.

Hur konstigt det än låter, föredrar jag en god fetaost sallad framför en stor hamburgare 99% av gångerna. Så det är ju iallafall någonting positivt. Att nyttig mat inte skrämmer mig. Att känna sig fräsh är också ett stort plus, så jag håller hårt i detta.

Imorgon är jag ledig, så jag ska ta gymmet tidigt. Runt 08.00, sen ska jag hem och äta frukost, och sen möta upp Emma och åka till stan och köpa någonting fint tills imorgonkväll då det är utgång och pojkjakt.

 

Nu måste jag fortsätta jobba. Jobbar bara eftermiddag idag, och jag har precis tryckt i mig en supergod fruktsallad, så jag känner vitaminkicken ut i fingerspetsarna.

 

Idag ska jag och Felicia gå till gymmet och skriva in oss, och imorgon bitti ska vi köra vårat första pass. Det ska bli så otroligt skönt. Om jag känner mig motiverad ska jag nog köra första passet redan idag, men vi får se. Jag gillar inte aktiviteter på siestan. Dagen blir så kort och jag blir trött andra passet på jobbet, vilket inte är bra då eftermiddagarna är bästa tiden att sälja på. Det är bättre att träna på morgonen, då har man energi hela dagen istället. Omvänd effekt.

 

Någonting annat som är nytt? Nej. Inte mer än att jag tror att jag har en liten förälskelse. Det är inte någonting jag tycker om överhuvudtaget, men jag antar att det inte finns mycket att göra. Det kan också vara så att jag helt enkelt törstar så efter kärlek och bekräftelse att jag tar första bästa som visar intresse. Det är lite difust än så länge, men tiden får väl utvisa.

 

Fått ett jobberbjudande i Norge, dessutom. Det är väl lite intressant, men jag vet inte. Dyrt osv. Inte det jag är ute efter. Jag vill ha ett jobb i Sundsvall ett tag, iallafall ett halvår eller sådär. Ja, vi får som sagt se. Allting kan hända.

 

Bloggar jag läser för tillfället: Blondinbella, Hanapee, träningsbloggar och matbloggar. Jag tror jag börjar snurra tillbaka till mitt gamla jag. På gott och ont.