Jag längtar efter självsvält och hunger
Något som tåls att läsa igen
''Att förlora sig själv
18 oktober 2011 | 22:31
Jag har alltid haft förmågan att snabbt kunna sluta mig. Låta världen stå still och se stressen och pressen som något som inte drabbat mig.
Jag har aldrig riktigt brytt mig om mig själv. Jag har alltid, på något sätt, sett mig själv som ett offer. Jag har förlikat mig med tanken på att alltid vara den tjocka och fula. Jag har aldrig gått till roten med mina problem, utan jag har försökt lösa andras problem som någon form av kompensation för mitt ointresse i just mig själv.
Det har i sin tur gjort mig till en otroligt sympatisk människa med en otrolig empati. Jag har fått höra att jag är väldigt lätt att prata med, öppna sig för och det har jag även testat på nya bekanta. Jag ser det som något bra, att jag fick bli den snälla personen, som är lätt att prata med och som folk känner sig trygga tillsammans med. Jag önskar bara att jag inte offrat så pass mycket av mig själv för att bli henne.
Jag har försummat mig själv hela mitt liv. Jag har aldrig varit 100% lycklig. Jag har alltid haft en gnagande känsla av oro, rädsla, avsky och skam när det har kommit till mig själv. Jag har alltid hatat min kropp, men skammen min kroppsform gav mig fick mig att hålla tyst. Vad gav mig rätten att klaga öppet när jag inte gjorde något åt saken? Det skulle varit en fruktansvärd dubbelmoral.
Jag borde vara nöjd med mig själv. Belåten, stolt. Allt borde kännas rent ut sagt superbt. Och visst, på vissa plan känns mitt liv fantastiskt. Men mycket vill ha mer, jag vill egentligen att varenda fettcell på min kropp ska brinna upp, försvinna och aldrig mer dyka upp. Jag vill ibland slänga ut min våg, ut från balkongen och med ett belåtet flin höra den crasha på asfalten nedanför. Jag vill slänga allt nyttigt bröd, alla lättprodukter i kylen och ersätta med vit formfranska och fet grädde. Jag vill baka mina kakor och faktiskt kunna smaka.
Bara tanken på det kan ibland vara ångestframkallande.
Tankar som slagit mig på senaste tiden har gjort mig orolig. Orolig på hur långt jag egentligen tagit detta. När min bästa vän, som alltid varit förstående och alltid har stöttat mig blir orolig, höjer ögonbrynet åt saker som jag funderat mycket kring, vet jag ju att något inte står rätt till.
Jag har aldrig spytt upp min mat, jag har aldrig tagit laxerande medel (men funderat på det) och jag har aldrig skadat mig själv på något sätt. Jag har dock svimmat, jag har ofta lågt blocksocker och jag går hungrig ofta. Men hur sjukt det än låter har det fått blivit min vardag. Rädslan för att bli tjock igen skrämmer mig mer än döden just nu, och då kan ni ju förstå?
Jag är nöjd med så stora delar av mig själv nu. Jag är så otroligt glad att jag bevisat för mig själv och för alla andra hur otroligt stor diciplin jag har, vilken karaktär jag har samt hur stark jag faktiskt är. Jag kan klara allt. Jag har klarat så mycket.
Det är bara lite vemodigt att jag förlorat så mycket av mig själv på vägen''
Förlåt
Jag tänkte bara uppdatera er om några saker:
- Jul var underbart. Mysigt att jobba, mysig kväll med mamma, mysig natt med Jesper
- Vågen hatar mig (HA-HA, skrattar den i ansiktet. Ska ta tag i det f.o.m imorgon)
- Jag har hittat en person som gillar house lika mycket som jag gör, vilket är perfekt i köket
- Jag ska börja simma samt köra pass på hotellet tre dagar i veckan
- Jag har fått en hook-up på yogurt & frukt alt. grekisk yogurt & frukt
- Jag ska börja äta gröt
- Jag ska börja våga dricka vatten och te
- Jag ska sluta väga mig
- Jag har hittat en fin pojke
- Jag är nog lite småkär, på riktigt
- Jag har fått många nya vänner här uppe, som jag verkligen tycker om
- Jag mår överlag väldigt, väldigt bra
- Jag jobbar nyår (WOHO)
Jag sliter ut min själ, jag offrar mina drömmar
Jag ger dig allt jag har, om det är nåt du önskar
Jag kan inte säga nej, det går inte när du rör vid mig
Snart smäller det
Det händer och har hänt mycket, men saker är aningen känsligt och det finns personer jag måste snacka med först, innan jag kan skriva ut det här. Min bästa vän, t.ex. Så henne ska jag ringa snart. Dessutom en till person.
Saker är fortfarande difusa, men så är det ju.
Imorgon är det jullunch hos pappa. Det är mysigt. Dessutom kommer mamma hit! underbart.
Nu tänkte jag städa stugan, sen ska jag och brudarna baka pepparkakor! helt fantastiskt.
Jul om 3 dagar
Vild och galen
Nu kom jag tillbaka till min stuga för ett tag sen. Resten av Logen ska ha kurs på förmiddagen, jag och resterande har på eftermiddagen, och sen efter är det gemensam middag med ''roliga tillbehör''. Jag tänker inte dricka mer.
Jag längtar tills på torsdag! då kommer min älskade lilla mamma. Det ska bli så mysigt.
Ska ringa banken nu, sen Klarna.
Poss
Cocktailparty!
Igår var det cocktailparty på logen. Otroligt trevlig tillställning.
Sov kvar på logen, och idag har det varit kurs för alla anställda. Imorgon är det också kurs. På onsdag jobbar jag och på torsdag är jag ledig. Då kommer mamma äntligen upp, och då ska jag även äta jullunch med pappa!
Snart ska jag gå upp till logen och umgås med grabbarna. Sover kvar där inatt.
Ha det fint!
Intensivt
Fyfan
Jag vill minnas hur det känns att tänka på endast en sak om dagarna. Jag vill minnas hur det känns när man får en komplimang. Jag vill minnas hur kyssarna känns.
Jag vill minnas så mycket.
Hej alla glada
Jag måste packa, duscha, locka hår och fixa lite ikväll, men jag kommer absolut höra av mig mer imorgon. Jag lär ju bli uttråkad på tåget. Om inte annat.
Jag saknar dig också. Överjävla mycket.
Glad underbar lucia på er
Monki, baby. Dock gamla collage-bilder. Jag är inte helt säker på att de finns kvar.
Malin undrade i vilket program jag gör collagen:
PS är lättast att använda. Det går snabbt och smidigt. Paint fungerar även om man inte är så skillad i PS.
Jag har haft en skön dag på jobbet. Det är lungt på hotellet, vilket betyder att det är lugnt för mig också. Luciadagen till ära hade jag glitter i håret och alla tyckte att jag var söt. Allt har flytit på ändå, och jag blev klar med väldigt god marginal. Då kom Jesper och bytte av mig. Det ska jag tala om för er, den mannen. Sicken underbar sådan. En sån där harmonisk man, nära till skratt, nära till seriousitet, nära till larv, nära till djupet, nära till... det låter som att han är andlig och buddist, men det är han inte. Han är bara... Speciell. Sådär bra speciell. Honom trivs man med.
Iallafall! imorgon jobbar jag sista dagen för denna vecka. Sen åker jag till sthlm på torsdag. Det ska bli fruktansvärt skönt. Härligt. Underbart. Avslappnande. Trevligt. Kalla det vad ni vill.
Mitt tåg går inte förrän runt 17 på kvällen, så jag kommer få spendera ca tre timmar på stan i Östersund, men det gör inget för jag tänkte gå en sväng på stan. Spendera lite pengar. Köpa lite kläder. Äta lite mat. Lite sådär, ni vet.
Vad som händer i sthlm då? jag ska träffa Felicia, Petra, Sophie LOKKO (coolt va?) och Tobias. Jag ska även få vara barnvakt (dansa timmar i sträck) samt umgås med mina underbara tremänningar. Julhandla lite, bara andas. Nya miljöer är väldigt viktigt för att man inte ska deppa ihop totalt när man jobbar som jag gör. Bara en tripp till Vemdalen gör skillnad. Det är sant. Det är galet.
Nej, nu ska jag, med mitt nyfunna internet titta lite på olika program på tv4play, sen 21 är det Twilight (lol-varning på mig som såg den 9 gånger på bio?!) och sen är det läggdags.
Aur revoir
Varför jag blivit som jag blivit
Anledningen till att jag vikthetsar (som ni så fint kallar det) är pga mitt mål. Jag vet att jag är normalviktig, att jag egentligen kan lägga ner, vara nöjd, känna mig fruktansvärt nöjd med min prestation. Men det är inte så lätt. Jag har strävat efter detta mål i knappt ett år nu, 10 månader. Att ge upp med så lite skulle kännas förjävligt, rent ut sagt. Att bara ha drygt ett kg kvar, och sen ge upp för att man helt enkelt inte orkar är inte något jag vill göra.
Jag vet att jag borde, eftersom att detta är så fruktansvärt psykiskt påfrestande. Jag har aldrig varit med om något sånt här i hela mitt liv, men detta är ett mål jag satt upp och som jag verkligen vill klara. Jag är rädd för att jag ska sabba allt, gå upp alla kilon igen om jag inte når målet. Att om jag lägger av nu är det likamed ingen viktnedgång alls. Det är så det känns, och det är därför jag hetsar, mår kasst, mår bra. Varje hg ner är ett steg närmare målet. Varje hg upp är ett steg ifrån. Även om jag vet att vikten pendlar. Hela tiden. Ett par kg upp, ett par kg ner.
När jag ligger där. På fina 66 kg, inte ett hg mer, ska jag slänga ut min våg. Då har jag klarat mitt mål. Jag vet djupt i mig att jag verkligen klarade det. 40 kg. Då kommer jag känna mig så fruktansvärt nöjd med mig själv och jag har bevisat för mig själv och alla andra att jag klarade det. Det är därför jag vikthetsar. För att jag har det där förbannade målet.
Sen att det bryter ner mig till och från, det är en annan femma.
Mysmorgon
Hjälp!
Såhär vill jag se ut:
Jag måste dessutom köpa hårfärg och nytt hår. Samt julklappar, en one-piece, mat, tvättmedel, shampoo. Livet som ensamboende är jobbigt.
Hej men nej
Något att tänka på
En sak jag tänkt på är min självbild, hur andra ser mig, hur mycket det skiljer sig, samt anledningen till att det blir så.
Jag ser mig själv som tjock. Jag har en mage som jag förmodligen aldrig kommer kunna göra mig av med om jag inte ligger i hårdträning ett år eller så. Förmodligen mer. Jag har stabbiga lår och vader, dock vet jag att det är något som jag har från min tid som simmare. De kroppsdelarna gör mig bombsäker på att jag är just ''tjock''.
Idag på jobbet satt jag och pratade med Elias, och berättade lite om allt jag varit med om, då han sa ''Men du behöver ju inte gå ner i vikt''. Och då slog det mig? Ser han inte mig som stor? större än normalt? Gör ingen det?
Vad är jag? Jag frågar er nu.
Det finns 4 alternativ. Smal (det vet jag att jag inte är, egentligen), kurvig, stor och tjock.
Vad ser NI mig som?
Sen anledningen till att jag ibland känner mig äcklig, otroligt tjock och bara allmänt vedervärdig är att jag älskar förnyelse. Får jag bara en ny tröja kan allt kännas bättre.
Man har visst dagar då allt är fel, så är det ju bara. Men jag har hittat små knep som iallafall hjälper mig då jag hatar mig själv och hur jag ser ut.
Men svara gärna på frågan, mina fina. Var ärliga, uppriktiga och gärna utförliga. Det skulle (på något konstigt vis) betyda otroligt mycket för mig. Att få det svart på vitt. Det kanske t.o.m kan hjälpa mig släppa all vikthets.
Smöra inte, kommentera inte ''Du är jäääättefiiiiiiiiin!<3<3<3'', osv. Konstruktiv kritik, uppmuntrande ord och ärlighet vill jag.
Kan ni ge mig det?
Usch och fy
Jag har känt mig obekväm, ivägen och fel hela dagen. Jag gillar det inte.
Jag måste skärpa mig. Göra saker ordentligt. Annars är det bara pinsamt om folk ska tycka att jag är dålig på mitt jobb och inte gör saker ordentligt. Jag vet inte varför det är så. Ibland är jag bara så fruktansvärt trött och less, jag vet inte riktigt varför. Sen glömmer jag vissa saker, tror att jag gjort saker som jag egentligen inte gjort klart.
Nej, nya tag imorgon. Två dagar till, sen en vecka av fantastiska saker och återhämtning.
När lönen kommer ska jag även köpa en Onepiece. En svart tunn. Himla mysigt. Jävligt töntigt, dock. Men skönt. Just nu lever jag i mina pyjamasshorts och ett linne.
Nä, ha det fint. Nu ska jag fortsätta dricka te och göra lite middag.
Feeling dizzy, feeling weak, feeling nothing concret
Naj, naj, naj!
Något bra är dock att jag jobbar tre dagar till med sovmorgon imorgon, sen har jag kurs tre dagar och är därefter ledig 4 dagar. Då får jag besök av en fin pojk, samt min bästa vän. Jag ska visa fjällen från dess bästa sida är det tänkt.
Nu är det dessutom jobbigt. Tinas julkök, A Cinderella Story och Criminal Minds, olika kanaler, samma tid. Beslutsångest á la tusen.
Jag snabbuppdaterar er mer imorgon, under min sköna sovmorgon.
Puss!
