Du måste tvinga mig ut, och jag ska bara följa med. Jag behöver dig.
Du sa kom, jag orkar inte vara rädd mer. Du måste ta mig någon annanstans.
Det finns så mycket jag vill säga, men jag är i princip tom på ord. Jag har alltid ansett min blogg vara en fristad. Ett ställe där jag alltid kan skriva vad jag känner utan att behöva vara rädd för att andra personer ska dömma mig, eller kritisera det jag skriver. Just för att jag skriver om saker som, för mig, är väldigt känsligt.
Just nu finns det en sak, en person som jag vill skriva om. Jag vågar inte. Att visa mig så pass blottad för denna människa, att bli ratad, är värre än en kärnvapenolycka i mitt huvud (inte i verkliga livet, såklart) och jag är inte redo för det än. Kanske efter ett till glas vin.
Inte ens med ett hav mellan oss är långt nog
Ett hjärta, så ömtåligt och öppet kastade du på mig för ett år sen. Vad gjorde jag? Jag klev över det, lät det bara ligga där. Nu ångrar jag mig. Du förstår inte hur mycket jag ångrar mig, och jag vet att jag har kommit för sent. Att ditt hjärta inte längre ligger kvar där jag lämnade det. Nu tar någon annan hand om det. Och jag är ensam. Ensam med längtan, ånger och mitt hjärta i handen.
Don't make em like you
Mitt kontrakt här går snart ut. Min bubbla spricker snart och verkligheten i sverige, vardagen, personerna och känslorna som jag lämnade kvar kommer snart inta sin rätta plats i mig och i mitt liv igen. På gott och ont. Jag är rädd att jag utvecklats här nere, att min verklighet jag skapat mig, min stabila grund inte riktigt passar mig och personen jag känner att jag är.
Det finns mycket man kan ändra med sig själv. Man kan ändra ögonfärg, kropp, hår. Men det man inte kan ändra på är det som ser allt detta. Sitt inre. Att inte känna sig bekväm med sig själv, att alltid ha den där lilla djävulen på axeln som säger att man inte duger, att man är för tjock, för smal, för jobbig, pratar för mycket, pratar för lite, skelar eller vad det nu kan vara. Den djävulen är det onda.
Det finns en stabil vägg jag kan luta mig mot just nu. Det är faktiskt (hur töntigt det än låter) Blondinbella. Att det finns någon i min ålder som har det hon vill ha, just för att hon inte låter den där lilla ondskan styra hennes val och beslut. Hon ser till det goda, den lilla ängeln på andra axeln. Hon ger mig en tro på att man faktiskt måste kunna njuta av livet, att livet är för kort för att slösa bort på ångest över sitt utseende, på att man har några kilon för mycket runt midjan och det faktum att mina ögon skulle vara finare i en djup brun nyans.
Det finns mycket man kan ändra med sig själv. Man kan ändra ögonfärg, kropp, hår. Men det man inte kan ändra på är det som ser allt detta. Sitt inre. Att inte känna sig bekväm med sig själv, att alltid ha den där lilla djävulen på axeln som säger att man inte duger, att man är för tjock, för smal, för jobbig, pratar för mycket, pratar för lite, skelar eller vad det nu kan vara. Den djävulen är det onda.
Det finns en stabil vägg jag kan luta mig mot just nu. Det är faktiskt (hur töntigt det än låter) Blondinbella. Att det finns någon i min ålder som har det hon vill ha, just för att hon inte låter den där lilla ondskan styra hennes val och beslut. Hon ser till det goda, den lilla ängeln på andra axeln. Hon ger mig en tro på att man faktiskt måste kunna njuta av livet, att livet är för kort för att slösa bort på ångest över sitt utseende, på att man har några kilon för mycket runt midjan och det faktum att mina ögon skulle vara finare i en djup brun nyans.
Det finns egentligen inte mycket jag är missnöjd med när det kommer till mig själv. Jag tycker att mitt ansikte är vackert, att mina ögon har en underbar färg, att mina läppar är fylliga och att mina käkben framträder perfekt i ett visst ljus.
Men det finns annat jag skulle göra mycket för att få ändra. Som jag vet skulle ge mig mer självkänsla och kunna ge mig styrkan att kunna tackla alla livets hinder utan att jag efter att kampan är över vill lägga mig ner och försvinna för att jag är så slut i själen.
Så hur kommer det sig att man låter sig påverkas så mycket av andra? att man jämnför sig med andra konstant och hela tiden? att jag inte ser mina fina ögon och fylliga läppar då det går förbi en vacker tjej med långa ben? jag vet att hon har komlex över andra saker, kanske just sina läppar. Ingen kan få allting gratis, och det vet jag. Så hur kommer det sig att vi alla jämnför oss med varandra när vi alla, i grund och botten är så fruktansvärt lika? det som skiljer oss åt är hur långt vi är villiga att gå för perfektion.
Jag fick ätstörningar, blev depprimerad och stängde mig själv inne. Jag tampas med detta varje dag. Det är inte lätt, men jag mår bättre. Jag vågar äta godis även om jag vet att ångesten kommer. Allting handlar om hur man ser på saker och ting. Var och ens perspektiv.
Mitt perspektiv har gått från ett nålhuvud till någonting lite större, så jag har en bit kvar. Men för första gången känner jag att jag inte har bråttom. Jag kanske lär mig att älska mig själv på vägen?
HELGFREDAG
Idag är det helgfredag och jag saknar att vara snygg. HEJ.
STÄLL ER UPP! HUR LÅTER EN HUND? SÄG VOFF
Jag har haft en säljutbildning idag där vi har gått in djupare på problemmålning osv. Intressant och lärorikt.
Vi åt på pinguino och sen gick vi tillbaka på kontoret som somnade i konferensrummet. Nu börjar jag om 10 min och jag är så trött att det enda jag vill är att vara hemma i sängen och sova.
En dag kvar sen helgfredag! HEJ.
Helg och nostalgi och mig själv och nya saker
Misärer är som vardag nu för tiden.
Förutom i helgen. Bästa helgen.
Det var en så himla lyckad utekväll, så jag vill egentligen bara spola tillbaka tiden hela tiden och bara ha fredagkväll om och om igen. Lördagen var inte lika lyckad därimot. Men allting annat var bäst.
Även om bakis måste ni erkänna att jag var förvånadsvärt fräsh? När jag säger bakis menar jag BAKIS. Sämre var det längesen jag mådde pga alkohol. Och detta är ej ett skämt.
Jag blev väldigt nostalgisk sådär på eftermiddagen i lördags och läste igenom gamla smskonversationer. Jag blev kär igen. På riktigt, även där.
Funderade på att skaffa mig ett par snickarbyxor, bara för att jävlas.
Bestämde mig för att gå ut och springa, men sen kom jag på att man ej ska träna när man är bakis, så jag hamnade i sängen, och växlade därefter varannan timme mellan soffa och säng, sömn och film och serier.
Samma ansiktssuttryck oavsett aktivitet tåls att säga också.
Idag, måndag:
Det har gått fett bra på förmiddagen: köttade sönder befintliga kunder på fond och sålde på alla en elmätare. Hej timintäckt på 1290kr.
Beställde saker (IGEN?!):
Men nu är det köpstopp för jag handlar för pengar jag inte ens har just nu. Ej ok. Men allting är saker jag faktiskt behöver, så nu ska vi ju inte grotta ner oss i det.
Mamma, läser du detta: LÅT MIG VARA UNG OCH DUM, DET KOMMER EN DAG DÅ DETTA KOMMER ATT BITA MIG I RÖVEN, MEN EJ OKTOBER MÅNADS LÖN.
Beställde lite nytt
Allting förutom den svarta tröjan är till en hemlig sak som kommer hända (och klänningen är i grönt men det fanns ingen bild helt plötsligt (måste ha beställt den sista, hehe), men som jag inte får berätta om.
Det är något som är så himla, himla roligt. Jag är överlycklig, verkligen.
Ikväll är det dessutom helgfredagsutgång. Standard, såklart. Jag ska dricka rödvin, för det har jag inte gjort på ett tag. Jag är även sugen på tequila, men jag måste nog lägga band på mig själv där.
Jag jobbar numera med bartendern på våran stammisbar nere på bargatan.
NEJ, nu ska jag fortsätta kränga elavtal. HA EN BEZT FREDAG.
