Nu säger jag godnatt och lämnar kvällsmisär och hjärtan här.
En helt okej dag
Jag, Emelie, Patric och Andreas var och åt hamburgare på Storhogna ikväll. Väldigt gott.
Fick mig en skymt av Madde men inte så mycket mer. Får åka dit mer igen och träffa alla! jag saknar dom.
Nu ska jag nog tvätta bort sminket, kanske duscha om jag orkar, sen ska jag gå och lägga mig om ett litet tag. Jag säger jämt det, men det slutar ändå med att jag blir uppe till ett-två.
Ja, idag hade jag en bra dag iallafall. Ingen matångest. Man måste få unna sig, intalar jag mig själv. Det är ju sant. Bara svårare i praktiken.
Nu ska jag inte skriva mer.
Jag lider av megalomani
Fick mig en skymt av Madde men inte så mycket mer. Får åka dit mer igen och träffa alla! jag saknar dom.
Nu ska jag nog tvätta bort sminket, kanske duscha om jag orkar, sen ska jag gå och lägga mig om ett litet tag. Jag säger jämt det, men det slutar ändå med att jag blir uppe till ett-två.
Ja, idag hade jag en bra dag iallafall. Ingen matångest. Man måste få unna sig, intalar jag mig själv. Det är ju sant. Bara svårare i praktiken.
Nu ska jag inte skriva mer.
Jag lider av megalomani
På rätt köl
Spännande saker händer i mitt liv nu!
Jag tar tag i saker, och det känns grymt.
Ikväll ska jag och Emelie käka på Hogna, sen ska jag hem och titta på massa bra saker på tv.
Sen ska jag sova.
Gå och handla bör jag också göra, men jag orkar inte det nu. Så jag tar det sen.
Jag tar tag i saker, och det känns grymt.
Ikväll ska jag och Emelie käka på Hogna, sen ska jag hem och titta på massa bra saker på tv.
Sen ska jag sova.
Gå och handla bör jag också göra, men jag orkar inte det nu. Så jag tar det sen.
Men vid närmare eftertanke köpte jag ju megalomani också.
... så skämmas bör jag kanske inte göra.
Grym platta, f.ö. Jag trodde inte att de skulle kunna utveckla sig efter Boys II Men,
men dom gjorde det. Såklart. Det är ju Maskinen.
Ja, jag köpte den på Itunes igår
Skäms inte ens. Har den t.o.m som ringsignal.
All alone in this plastic jungle
Hur kommer det sig att man kan känna sig som en total outsider pga procenten kroppsfett på kroppen? Det är ett sjukt beteende som media och-modevärlden skapat. Jag är trött på det. Vad är det egentligen som begärs av oss? Vi ska vara 170cm långa, väga MAX 63 kg, för väger man mer är man överviktig, och om man har den stämpeln är det ju skamligt.
Visst, jag försöker gå ner i vikt, men jag är less på att det är det enda jag tänker på. Jag är less på att vara en Hitler mot mig själv och jag är less på ångest och tvångstankar. Det måste få ett slut.
Jag fick en kommentar på tidigare inlägg om att jag skulle vara inspirerande. No offence, men det är bara en fasad. i verkligheten är jag inte inspirerande. I verkligheten är jag bara ännu en tjej som lessnat på att vara tjock, som har lessnat på att inte få känna sig bekväm i sin kropp och som tar till/har tagit till extrema åtgärder för att rätta till det.
Förra gången ledde det till en ätstörning, och jag vägrar hamna där igen.
Jag har insett att jag trivdes så fruktansvärt bra med mig själv förut. Jag kände mig fin varje dag, var stolt över mig själv och ville verkligen visa upp mig och berätta om vad jag åstakommit. Nu känner jag bara ett stort ''NEJ'' över hela mig. Jag trivs inte, och därför försöker jag ändra på det.
Det är bara det att, när man varit mindre än man är, och man vill tillbaka dit, tar det så fruktansvärt lång tid. Första gången jag gjorde detta var varje ny sak jag märkte med min kropp ett Halleluja-moment, då jag aldrig upplevt det förut. Det enda jag tänker nu är ''Jaha, nu har jag bara 6 månader kvar till kroppen jag hade'', och det är värre än att behöva kämpa som jag gjorde första gången.
Men jag har insett att jag inte har någon tidsgräns. Det här ska vara för livet, och mitt liv har precis börjat. Jag får väl helt enkelt ta en sak i taget, jag är bara less på att behöva sträva efter att bli perfekt, att bli perfekt i ögonen på er andra.
Jag har inte samma ideal som Elle har. Men varför stärvar jag då efter de idealen istället för mina egna?
Jag vill bli sund. Vältränad. Fastare. Det vet jag att jag kan bli, bara jag fortsätter träna och äta riktigt.
Nu känner jag att min nuvarande situation, mina nuvarande prioriteringar är att få ordning på mitt liv, och jag känner att jag har börjat samlat ork och kraft till att ta tag i det. Jag måste bara lista ut hur jag ska ta mig vidare, vart jag ska börja för att kunna fullfölja allting som jag bestämt mig för att göra.
Jag har alla förutsättningar i världen för att ta mig dit jag vill, jag måste bara våga.
Visst, jag försöker gå ner i vikt, men jag är less på att det är det enda jag tänker på. Jag är less på att vara en Hitler mot mig själv och jag är less på ångest och tvångstankar. Det måste få ett slut.
Jag fick en kommentar på tidigare inlägg om att jag skulle vara inspirerande. No offence, men det är bara en fasad. i verkligheten är jag inte inspirerande. I verkligheten är jag bara ännu en tjej som lessnat på att vara tjock, som har lessnat på att inte få känna sig bekväm i sin kropp och som tar till/har tagit till extrema åtgärder för att rätta till det.
Förra gången ledde det till en ätstörning, och jag vägrar hamna där igen.
Jag har insett att jag trivdes så fruktansvärt bra med mig själv förut. Jag kände mig fin varje dag, var stolt över mig själv och ville verkligen visa upp mig och berätta om vad jag åstakommit. Nu känner jag bara ett stort ''NEJ'' över hela mig. Jag trivs inte, och därför försöker jag ändra på det.
Det är bara det att, när man varit mindre än man är, och man vill tillbaka dit, tar det så fruktansvärt lång tid. Första gången jag gjorde detta var varje ny sak jag märkte med min kropp ett Halleluja-moment, då jag aldrig upplevt det förut. Det enda jag tänker nu är ''Jaha, nu har jag bara 6 månader kvar till kroppen jag hade'', och det är värre än att behöva kämpa som jag gjorde första gången.
Men jag har insett att jag inte har någon tidsgräns. Det här ska vara för livet, och mitt liv har precis börjat. Jag får väl helt enkelt ta en sak i taget, jag är bara less på att behöva sträva efter att bli perfekt, att bli perfekt i ögonen på er andra.
Jag har inte samma ideal som Elle har. Men varför stärvar jag då efter de idealen istället för mina egna?
Jag vill bli sund. Vältränad. Fastare. Det vet jag att jag kan bli, bara jag fortsätter träna och äta riktigt.
Nu känner jag att min nuvarande situation, mina nuvarande prioriteringar är att få ordning på mitt liv, och jag känner att jag har börjat samlat ork och kraft till att ta tag i det. Jag måste bara lista ut hur jag ska ta mig vidare, vart jag ska börja för att kunna fullfölja allting som jag bestämt mig för att göra.
Jag har alla förutsättningar i världen för att ta mig dit jag vill, jag måste bara våga.
fjälluft och lövkrattning
Jag vaknade. Tänkte ta en joggingtur på 40 min, men det blev bara 20 min, sen försvann inspirationen om vart jag skulle ta vägen, så jag vände om, gick hem, gjorde frukost och nu ska jag ut och kratta upp löven som finns på gården. Det ska bli skönt.
Ha en bra dag. Baka pizza, måla tavlor, spela Sims, sök jobb och fira Leon!
(FAN va jag är lurig. Vilka vill jag ska ha en bra dag?! hehe)
Ha en bra dag. Baka pizza, måla tavlor, spela Sims, sök jobb och fira Leon!
(FAN va jag är lurig. Vilka vill jag ska ha en bra dag?! hehe)
Detta ska (vill) jag göra av mitt liv:
* Skaffa mig ett jobb
* Skaffa en egen lägenhet med mintgröna väggar och schackrutigt golv
* Ta körkort
* Köpa mig en riktig cdspelare och en stringmöbel
* Börja köpa skivor igen
* Tattuera mig
* Bli mer insatt i relavanta nyheter/ekonomi/populärhistoria/historia
* Bli duktigare med träning/hälsa/välmående
* Uppskatta det jag har och det jag åstakommit
* Börja plåta mer
* ''Hitta mig själv''
* Sluta fixera vid materiella ting, om det inte är något extraordinärt
* Sluta fixera vid killar och jaga kärlek
* Vara lycklig
* Våga leva mitt liv
* Skaffa en egen lägenhet med mintgröna väggar och schackrutigt golv
* Ta körkort
* Köpa mig en riktig cdspelare och en stringmöbel
* Börja köpa skivor igen
* Tattuera mig
* Bli mer insatt i relavanta nyheter/ekonomi/populärhistoria/historia
* Bli duktigare med träning/hälsa/välmående
* Uppskatta det jag har och det jag åstakommit
* Börja plåta mer
* ''Hitta mig själv''
* Sluta fixera vid materiella ting, om det inte är något extraordinärt
* Sluta fixera vid killar och jaga kärlek
* Vara lycklig
* Våga leva mitt liv
Strangers in the wind. Eller bara främlingar.
Jag har varit kär en gång i hela mitt liv. Det var i min första och f.ö. enda pojkvän. Om man ens kunde kalla honom det. Man kan nog det, även om det var en otroligt surrealistisk upplevelse som jag inte vet om jag skulle göra om, om jag fick chansen.
Jag skulle fylla sjutton år då. Det var snart tre år sen, och jag blir rädd när jag märker hur snabbt tiden svidar förbi.
I december uppenbarade sig dock någonting för mig. En person som fick tiden att stanna upp, mörket blev inte längre lika skrämmande och nätterna inte lika ensamma.
En person som gjort så stora avtryck i mig att det ibland blir fysiskt obehagligt att tänka tillbaka.
Tänka tillbaka på alla fina nätter, alla fina ord, alla upplevelser, leendet, skrattet, rösten, lukten.
Jag hatar ordet saknad. Jag hatar vad det har för innebörd och jag hatar framförallt att behöva känna känslan. Jag saknar sällan personer. Jag älskar ännu mer sällan personer, men personer som gör något för mig, som får mig att växa som person och som delar med sig av sig själv värdesätter jag.
J var och är en sån person. En person som jag aldrig någonsin kommer glömma, aldrig kommer sluta bry mig om och alltid kommer prioritera, på något konstigt sätt. Ropar han kommer jag springa, hatar han kommer jag gråta, älskar han kommer jag älska tillbaka och så vidare. Det kanske bara är den där killen med stort K. Killen som man kommer jämföra alla killar med, som man ser som far till sina barn, som man skulle ge allt för att få leva tillsammans med, som man helt enkelt bara måste få ha i sitt liv, på något av alla tänkbart möjliga sätt?
Jag skulle fylla sjutton år då. Det var snart tre år sen, och jag blir rädd när jag märker hur snabbt tiden svidar förbi.
I december uppenbarade sig dock någonting för mig. En person som fick tiden att stanna upp, mörket blev inte längre lika skrämmande och nätterna inte lika ensamma.
En person som gjort så stora avtryck i mig att det ibland blir fysiskt obehagligt att tänka tillbaka.
Tänka tillbaka på alla fina nätter, alla fina ord, alla upplevelser, leendet, skrattet, rösten, lukten.
Jag hatar ordet saknad. Jag hatar vad det har för innebörd och jag hatar framförallt att behöva känna känslan. Jag saknar sällan personer. Jag älskar ännu mer sällan personer, men personer som gör något för mig, som får mig att växa som person och som delar med sig av sig själv värdesätter jag.
J var och är en sån person. En person som jag aldrig någonsin kommer glömma, aldrig kommer sluta bry mig om och alltid kommer prioritera, på något konstigt sätt. Ropar han kommer jag springa, hatar han kommer jag gråta, älskar han kommer jag älska tillbaka och så vidare. Det kanske bara är den där killen med stort K. Killen som man kommer jämföra alla killar med, som man ser som far till sina barn, som man skulle ge allt för att få leva tillsammans med, som man helt enkelt bara måste få ha i sitt liv, på något av alla tänkbart möjliga sätt?
Utgång = hemgång
Emelie och jag bestämde oss för att dra in till Östersund igårkväll. Sagt och gjort.
Vi åkte in och mötte upp ett gäng med tjejer, bl.a. Kajsa och Fia! drack mintu (</3) och öl. Gick iväg ner till stan, alla försvann och jag och Emelie gick på Allstars och mötte upp Andreas. Dyng som han var försvann han med en tjej och jag och Emelie blev forever alone. Men det gjorde ingenting. Vi drack, dansade lite (jag dansade) och sen försvann tiden? klockan blev sent och vi mötte upp Fia för nyckel till lägenheten, köpte med oss Donken hem (JA, jag åt donken. På natten?!?!??!) och tog taxi hem. Åt och somnade.
Idag vaknade vi, relativt pigga. Fia och Cecilia kom hem, fortfarande lite full med mat som dom åt. Då kom vi på att klockan var närmare ett, så vi åkte iväg in till stan, delade på en pizza, handlade lite, drog på systemet och sen trippade vi hem.
Nu har jag och pappa packat in en hel buss med flyttkartonger in i nya huset. Kroppen är slut, knoppen är slut. Jag kommer sova så jävla gott inatt.
Vi åkte in och mötte upp ett gäng med tjejer, bl.a. Kajsa och Fia! drack mintu (</3) och öl. Gick iväg ner till stan, alla försvann och jag och Emelie gick på Allstars och mötte upp Andreas. Dyng som han var försvann han med en tjej och jag och Emelie blev forever alone. Men det gjorde ingenting. Vi drack, dansade lite (jag dansade) och sen försvann tiden? klockan blev sent och vi mötte upp Fia för nyckel till lägenheten, köpte med oss Donken hem (JA, jag åt donken. På natten?!?!??!) och tog taxi hem. Åt och somnade.
Idag vaknade vi, relativt pigga. Fia och Cecilia kom hem, fortfarande lite full med mat som dom åt. Då kom vi på att klockan var närmare ett, så vi åkte iväg in till stan, delade på en pizza, handlade lite, drog på systemet och sen trippade vi hem.
Nu har jag och pappa packat in en hel buss med flyttkartonger in i nya huset. Kroppen är slut, knoppen är slut. Jag kommer sova så jävla gott inatt.
maggio på agendan
JAG har bestämt att jag, Emelie och Andreas ska till Åre på torsdag och gå på Maggio.
Det kan bli fett!
Sen fick jag tråkigt (även om det är någon slags skön och fridfull tristess då jag har hela nystädade huset för mig själv)
Ikväll kanske jag går till Värdshuset och kollar läget, men vi får se. Om jag orkar, dvs.
PS. Patric sa att man får ''bullig'' mage av att göra situps när jag klagade på träningsvärk?!??! är detta sant? :((( *tittar ledsamt* DS.
Det kan bli fett!
Sen fick jag tråkigt (även om det är någon slags skön och fridfull tristess då jag har hela nystädade huset för mig själv)
Ikväll kanske jag går till Värdshuset och kollar läget, men vi får se. Om jag orkar, dvs.
PS. Patric sa att man får ''bullig'' mage av att göra situps när jag klagade på träningsvärk?!??! är detta sant? :((( *tittar ledsamt* DS.
NU ÄR DET FF IN THE COCKCRIB
Det ska bli så fruktansvärt skönt att få vara ensam i ett par dygn.
När klanen har flytt ska jag klä på mig träningskläderna och gå ut och springa benen av mig. Sen ska jag hem och städa, diska och fixa. Sen ska jag slå mig ner i soffan och njuta av OC.
Lön har jag även fått idag, så mobilräkningen som hängt som en moln över huvudet på mig ska jag betala. Pengar har jag kvar efter det också. Det går bra nu.
Det är fredag.
Fest?
När klanen har flytt ska jag klä på mig träningskläderna och gå ut och springa benen av mig. Sen ska jag hem och städa, diska och fixa. Sen ska jag slå mig ner i soffan och njuta av OC.
Lön har jag även fått idag, så mobilräkningen som hängt som en moln över huvudet på mig ska jag betala. Pengar har jag kvar efter det också. Det går bra nu.
Det är fredag.
Fest?
Usch vad jag saknar min mamma
Idag saknar jag faktiskt Sundsvall. Mamma också. Så himla, himla mycket.
Imorgon åker pappa och resten åt olika håll. Jag blir därför ensam i ett par dagar. Det ska bli så fruktansvärt skönt. Ni anar inte.
Ska dessutom åka till min stuga nästa vecka och bosätta mig där i tystnaden några dagar. Det ska också bli skönt.
Hoppas allt är bra med er.
Puss!
Imorgon åker pappa och resten åt olika håll. Jag blir därför ensam i ett par dagar. Det ska bli så fruktansvärt skönt. Ni anar inte.
Ska dessutom åka till min stuga nästa vecka och bosätta mig där i tystnaden några dagar. Det ska också bli skönt.
Hoppas allt är bra med er.
Puss!
Hej faster och resterande
Läste ett bekymrat mail från min faster idag.
- Jag är okej. Du borde veta bättre än de flesta att jag alltid landar på fötterna, även om jag kanske ramlar ner på knä när jag kommit ner.
Idag har jag varit så fruktansvärt trött. Jag har verkligen svårt att hålla ögonen öppna idag. Jag tror det kan bero på brist på aktivitet, vilket kommer resultera i en löpartur ikväll. Det ska bli skönt, speciellt med tanke på att vi ska äta pizza till middag här hemma.
Olikt förra gången känns inte det skrämmande, utan bra. Göra egen pizza behöver inte vara onyttigt, utan det är bra att kunna variera. Jag ska iallafall ha parmaskinka, roccula, mozarella, nötter och honung på min. Fruktansvärt gott.
Färgat hår har jag också gjort idag. Samt satt ihop ett brickbord. Och bytt till nyinköpta sängkläder med peace-tecken på. Jag känner mig fredlig idag.
Nej, här kan jag inte sitta hela dagen.
Idag:
- Jag är okej. Du borde veta bättre än de flesta att jag alltid landar på fötterna, även om jag kanske ramlar ner på knä när jag kommit ner.
Idag har jag varit så fruktansvärt trött. Jag har verkligen svårt att hålla ögonen öppna idag. Jag tror det kan bero på brist på aktivitet, vilket kommer resultera i en löpartur ikväll. Det ska bli skönt, speciellt med tanke på att vi ska äta pizza till middag här hemma.
Olikt förra gången känns inte det skrämmande, utan bra. Göra egen pizza behöver inte vara onyttigt, utan det är bra att kunna variera. Jag ska iallafall ha parmaskinka, roccula, mozarella, nötter och honung på min. Fruktansvärt gott.
Färgat hår har jag också gjort idag. Samt satt ihop ett brickbord. Och bytt till nyinköpta sängkläder med peace-tecken på. Jag känner mig fredlig idag.
Nej, här kan jag inte sitta hela dagen.
Idag:
Senaste tiden
Twitter. Baka. Äta. Gå.
Det är ungefär så mitt liv har sett ut senaste tiden.
Det sjuka är att det är vant för mig, känner mig hemma, trygg och stabil med det. Det är på något vis allt jag känner till.
Idag ska vi göra pizza till middag. Roccula, salami, nötter och honung. M-M-M, gott. Ska även köpa hårfärg i Svenstavik och få bort min orange skalle.
Nu ska jag läsa Aftonbladet ONLINE, bloglovin ONLINE, och äta mitt nybakade bröd.
(PS. Jag saknar dig mindre och mindre. Det kommer annat mellan och det är bra)
Det är ungefär så mitt liv har sett ut senaste tiden.
Det sjuka är att det är vant för mig, känner mig hemma, trygg och stabil med det. Det är på något vis allt jag känner till.
Idag ska vi göra pizza till middag. Roccula, salami, nötter och honung. M-M-M, gott. Ska även köpa hårfärg i Svenstavik och få bort min orange skalle.
Nu ska jag läsa Aftonbladet ONLINE, bloglovin ONLINE, och äta mitt nybakade bröd.
(PS. Jag saknar dig mindre och mindre. Det kommer annat mellan och det är bra)
Sweet dreams are made of this
Mina drömmar är inte ljuva. Mina drömmar är näst intill ickeexisterande. Jag ser de bara som en dimma. Endast konturerna. Hör ljuden, men kan inte se mig själv där. Är det verkligen såhär det ska vara tills jag skaffat orken att ta tag i livet? ska jag inte få se mina drömmar? kunna le och skratta medans jag ser mig själv där? se mig själv där jag funnit min plats och äntligen hittat hem?
Rotlöshet är en av de mest skrämmande känslorna jag någonsin har upplevt. Att känna sig så hjälplös och att varje dag falla handlöst in i ingenting, är inget jag skulle önska någon. Inte ens min värsta fiende.
Jag ser mig själv som en bra människa. Jag är snäll och skulle aldrig göra något för att såra en människa, absolut inte med vilje. Därför tycker jag att det är så orättvist. Just det här. Mitt mående just nu.
Jag vill bara att någon sätter sig bredvid mig, tar min hand och säger att allt kommer att bli bra så att jag verkligen känner någonting. Så att kanske en liten gnista hopp visar sig, för just nu känns allt så hopplöst att det nästan är löjligt.
Jag vill så mycket, men jag har ingen ork, ingen vilja till att ta tag i det dimmiga drömtrasslet.
Jag önskar att jag var liten igen. När man kunde krypa upp i mammas famn när man var ledsen. Bli stryken över kinden, smekt genom håret tills man till slut inte minns varför man var ledsen. När mamma tog bort allt som var dåligt och dumt, när mamma fanns där och trasslade ut knutarna som man trasslat in sig i. När man slapp ta tag i det själv. När man inte kunde.
Jag är inte liten nu. Jag är vuxen och det här är min knut att trassla ut. Jag vill tro att mina föräldrar och vänner lärt mig hur jag ska göra, men att jag bara glömt bort och behöver lite tid. Men jag vet inte om det är så. Det kan vara så att detta helt enkelt är för stort för mig att lösa själv. För stora delar som ligger huller om buller. Lite som stenblock, och det vet ni ju lika väl som jag att man inte kan rubba ett stenblock själv. Man måste ha hjälp.
Synd bara att jag är för stolt för att be om det. Jag har alltid klarat mig igenom allt själv, och när det inte har gått har jag gjort det ändå.
Jag är inte så stark som alla tror att jag är. Ni vet inte att jag gråter varje dag när ingen ser, ni vet inte att jag måste gå ut och gå tre gånger per dag för att känna att jag har kontroll över någonting, ni vet inte hur mycket jag saknar personer som fått mig att må så fruktansvärt bra mitt i all denna jävla skit, ni vet inte att mitt liv är det mest innehållslösa och tomma som levs just nu. Nej, för jag är så jävla skicklig. Min fasad är som pansar, och det får jag väl tacka någon för. Jag vet inte vem, men jag antar att jag får tacka alla motgångar, alla mobbare och allt som gått fel.
Tack för att ni hjälpt mig bygga en mur runt mig som man inte ens skulle kunna spränga med dyamit.
Rotlöshet är en av de mest skrämmande känslorna jag någonsin har upplevt. Att känna sig så hjälplös och att varje dag falla handlöst in i ingenting, är inget jag skulle önska någon. Inte ens min värsta fiende.
Jag ser mig själv som en bra människa. Jag är snäll och skulle aldrig göra något för att såra en människa, absolut inte med vilje. Därför tycker jag att det är så orättvist. Just det här. Mitt mående just nu.
Jag vill bara att någon sätter sig bredvid mig, tar min hand och säger att allt kommer att bli bra så att jag verkligen känner någonting. Så att kanske en liten gnista hopp visar sig, för just nu känns allt så hopplöst att det nästan är löjligt.
Jag vill så mycket, men jag har ingen ork, ingen vilja till att ta tag i det dimmiga drömtrasslet.
Jag önskar att jag var liten igen. När man kunde krypa upp i mammas famn när man var ledsen. Bli stryken över kinden, smekt genom håret tills man till slut inte minns varför man var ledsen. När mamma tog bort allt som var dåligt och dumt, när mamma fanns där och trasslade ut knutarna som man trasslat in sig i. När man slapp ta tag i det själv. När man inte kunde.
Jag är inte liten nu. Jag är vuxen och det här är min knut att trassla ut. Jag vill tro att mina föräldrar och vänner lärt mig hur jag ska göra, men att jag bara glömt bort och behöver lite tid. Men jag vet inte om det är så. Det kan vara så att detta helt enkelt är för stort för mig att lösa själv. För stora delar som ligger huller om buller. Lite som stenblock, och det vet ni ju lika väl som jag att man inte kan rubba ett stenblock själv. Man måste ha hjälp.
Synd bara att jag är för stolt för att be om det. Jag har alltid klarat mig igenom allt själv, och när det inte har gått har jag gjort det ändå.
Jag är inte så stark som alla tror att jag är. Ni vet inte att jag gråter varje dag när ingen ser, ni vet inte att jag måste gå ut och gå tre gånger per dag för att känna att jag har kontroll över någonting, ni vet inte hur mycket jag saknar personer som fått mig att må så fruktansvärt bra mitt i all denna jävla skit, ni vet inte att mitt liv är det mest innehållslösa och tomma som levs just nu. Nej, för jag är så jävla skicklig. Min fasad är som pansar, och det får jag väl tacka någon för. Jag vet inte vem, men jag antar att jag får tacka alla motgångar, alla mobbare och allt som gått fel.
Tack för att ni hjälpt mig bygga en mur runt mig som man inte ens skulle kunna spränga med dyamit.
Nnnnnne.
Jag sitter med en sån förbannad. Jävla. Ångest. Över allt.
Kärlek, pengar, jobb, välmående. Jag känner mig inte hemma någonstans och det skrämmer mig. Mamma vill flytta till en tvåa i Sundsvall. Pappa har en ny familj och det känns som om jag snyltar, även om så inte är fallet egentligen. Allt är bara dåligt. USCH, ÅNGESTHELVETE.
God natt
Nyktert blev onyktert
Kvällen började med att jag promt skulle vara nykter. Det höll tills jag kom till Värdshuset. Emelie full, Emelies syster full, alla fulla. Liggets far sätter sig ner vid vårat bord. Jag visste inte riktigt vem han var, men kom på att jag kände igen rösten. Jag säger att jag känner igen honom.
Han yttrar orden ''Ja, det är ju du! Du var ju hos oss förra helgen.''
Han fortsätter berätta: ''Ja, jag vaknar ju på morgonen och kollar runt i huset. I hallen ser jag en hög med kläder och en sån där... skinnjacka! hänga på kroken. Och ett par skor. Sen vaknade jag mitt i natten av att det gnekade i sängen. Jaha, tänkte jag!''
Fortsatte yttligare: ''Ja, men du är en av de bättre, du! hade jag varit 30 år yngre så...''
Då började jag dricka. EJ ok att lyssna på sånt nykter. En öl blev två, två öl blev tre. Två öl blev öl och shot. Sen var det kört. Jag deppade dock ihop runt ett och slutade dricka. Då började jag och Emelie gå hem, dansandes till mobilhouse och sjungandes på Erik Saade. Vi stannade till vid ett garage och träffade två killar, Emelie däckade i en fotölj men vaknade och fick sig ett ligg hemma hos sig. Jag traskade hem själv, med mobilhouse till en ensam säng. Vaknade upp imorse runt 11, drack en kopp kaffe och tog en promenad. Nu har jag ätit en smörgås och ska spendera resten av dagen med OC i soffan.
Så jävla freishe
Han yttrar orden ''Ja, det är ju du! Du var ju hos oss förra helgen.''
Han fortsätter berätta: ''Ja, jag vaknar ju på morgonen och kollar runt i huset. I hallen ser jag en hög med kläder och en sån där... skinnjacka! hänga på kroken. Och ett par skor. Sen vaknade jag mitt i natten av att det gnekade i sängen. Jaha, tänkte jag!''
Fortsatte yttligare: ''Ja, men du är en av de bättre, du! hade jag varit 30 år yngre så...''
Då började jag dricka. EJ ok att lyssna på sånt nykter. En öl blev två, två öl blev tre. Två öl blev öl och shot. Sen var det kört. Jag deppade dock ihop runt ett och slutade dricka. Då började jag och Emelie gå hem, dansandes till mobilhouse och sjungandes på Erik Saade. Vi stannade till vid ett garage och träffade två killar, Emelie däckade i en fotölj men vaknade och fick sig ett ligg hemma hos sig. Jag traskade hem själv, med mobilhouse till en ensam säng. Vaknade upp imorse runt 11, drack en kopp kaffe och tog en promenad. Nu har jag ätit en smörgås och ska spendera resten av dagen med OC i soffan.
Så jävla freishe
Beredd på vad natten har ett erbjuda
Jag kan väl erkänna att jag inte är speciellt överpeppad, men jag lär bli såfort jag kommer till Emelie. Vi ska dra till värdshuset och hon ska bli full. Jag ska vara nykter. Hoppas på folkfest och jag hoppas ännu mer på att jag vaknar upp i en säng som inte är min egna.
Vi får se, helt enkelt. Man vet aldrig med den här byn. Den är lite av ett olöst mysterium. Men jag gillar mysterium. Det ligger lite charm i det. Lite som Mysteriet på Greveholm. Världens bästa julkalender, f.ö.
Såg förresten Water for Elephants nyss. Bölade som ett litet barn. Jag hatar filmer där djur blir dåligt behandlade. Men den slutade lyckligt, som tur var! happy life.
Vill ni ha en bra partylista? mina starred på spotify, waddap. Om ni bara vill ha en låt rekomenderar jag: den............... HÄR!
På återseende
Vi får se, helt enkelt. Man vet aldrig med den här byn. Den är lite av ett olöst mysterium. Men jag gillar mysterium. Det ligger lite charm i det. Lite som Mysteriet på Greveholm. Världens bästa julkalender, f.ö.
Såg förresten Water for Elephants nyss. Bölade som ett litet barn. Jag hatar filmer där djur blir dåligt behandlade. Men den slutade lyckligt, som tur var! happy life.
Vill ni ha en bra partylista? mina starred på spotify, waddap. Om ni bara vill ha en låt rekomenderar jag: den............... HÄR!
På återseende
TIDSFÖRDRIV.........
Åh, för första gången på flera månader känner jag mig snygg. Har inte känt mig snygg sen typ cocktailfesten på jobbet! Men idag. Utan smink med bara slappkläder. Nytt hår gör ALLT. Säger ju det, självförtroende sitter ju i utseendet. Jävla skitmoral.
