my ∆ brings all the hipsters to the yard, and they're like "How avant-garde"

Att jag flyttar till Cypern har ni ju förmodligen redan fattat. Men sen då? Vart i Cypern? Hur ser det ut? Vad kommer jag göra?
Jag kommer jobba som säljare för Telge Energi. Jag kommer bo i staden Paphos, som ligger på den grekiska sidan av Cypern. Jag har, nördig som jag är/har blivit, laddat ner en massa grekiska translate-appar till iphonen, så nu ska jag försöka snappa upp ett och annat, är det tänkt iallafall.
Ser fram emot riktig grekisk mat, gott vin, ljuva nätter, underbara människor, bad, sol, jobb, upplevelser.
Jag ska ta körkort, dykarcertifikat och allt möjligt är det tänkt.
Festresor till Aiya Napa, utflykter upp i bergen, shoppingstråk, goda middagar efter långa arbetsdagar, beach vollyboll på stranden på siestan.
Det finns så mycket, mycket, mycket jag ser fram emot. Men jag är samtidigt orolig. Att jag ska lessna, få hemlängtan eller bara vara dålig på mitt jobb, men jag har lärt mig av tidigare erfarenhet att jag bara måste tänka positivt. Köra mitt race, sluta tänka så mycket och vara det bästa jag kan vara. Då ångrar jag ingenting, och det raderar all möjlig ångest.
Jag vill att så många som möjligt av er kommer ner och upplever Cypern med mig! det skulle vara helt fantastiskt och det skulle peppa upp mig varje dag om jag visste av någon utav er väntade på mig när jag kommer hem från jobbet (ja, vem som helst av er! vet att ni bara är fina människor som läser min blogg). Ska börja köra med policyn ''min dörr står alltid öppen!''

Nu ska ni få se lite bilder på Paphos hade jag tänkt:

Cypernsoundtracket också.

Jag gillar att det är så fruktansvärt många gamla vänner som hör av sig till mig innan min resa. Eller vänta! Ingen har gjort det. Inte en enda jävel har hört av sig till mig, sagt hejdå osv. Allt ska jämt ligga på mig, hela jävla tiden. Jag blir så arg. Ledsen. Varför får jag aldrig vara den som vänner vill vara med? som vänner hör av sig till? som blir inkluderad i saker? Jag har aldrig varit det och det gör ont i hjärtat när jag tänker på det.

Jag tänker skita i er lika mycket som ni skiter i mig. Ni är kvar i Sverige, jag flyttar utomlands och gör någonting med mitt liv. Bitterljuvt för er, eller hur? Jag hoppas det.

Ibland behöver man inte tänka så mycket på vänskap. Man vet helt enkelt att den finns där. Den är lika naturlig som andningen, hungern och annat, som man egentligen bara gör per automatik.
Jag har inte alltid haft det lätt med vänner. Jag har haft lätt för att skaffa bekanta, kompisar osv. Vänner är det värre med. Vänner är människor man känner samhörighet med. Människor man helt enkelt inte klarar sig utan.
Något av det jobbigaste med min flytt är att jag kommer vara tusentals mil från detta. Från en vänskap så stark, genuin och äkta.
Vänskap ska testas, och visst har den gjort det på den relativt korta tiden den har blommat, men det gör det inte mindre jobbigt.
Att jag fann en människa som förstår sig på mig, som kan dela mina skratt, min tystnad, min ilska, glädje och sorg, samt älskar mig precis som jag är är värt mer än allt för mig. Det var det som räddade mig när jag famlade där nere på botten av allt jag kände till. Att jag fann Emelie just i den tidpunkten, då jag kände mig mer ensam än någonsin, det var det som räddade mig.
En människa så varm, så godhjärtad och mjuk är sällsynt. Det i kombination med ett synsätt som får mig att tänka till, ett högt IQ och humor gör henne till en superkvinna.
En superkvinna jag älskar, utav hela mitt hjärta, och som jag kommer sakna till fysisk smärta stundtals.

Jag är så lycklig när jag tänker på det faktum att jag fått en vän för livet. En vän jag kanske inte kommer träffa varje dag, men en vän som satt så djupa spår i mitt hjärta att jag aldrig någonsin skulle kunna släppa henne.

Idag är det prov på jobbet och jag måste väl erkänna att jag kunde vara mer förberedd. Jag känner en viss press, då det endast är 2-3 stycken som ej klarat testet under året detta har hållt på. Det ska vara ett lätt prov om man hängt med på kursen, och det känner jag att jag har, men som ni vet blir det mycket att ta in när allt är nytt och mycket faller i glömska ganska direkt. Jag ska försöka plugga så mycket som möjligt nu innan 14, så får jag köra på sen!
Efter provet börjar vi med samtal. Jag känner så väl igen nervousiteten sen jag jobbade på Atis och skulle börja ringa där. Det tog en timme drygt, innan jag vågade ringa första samtalet. Men jag tror detta blir bättre. Jag måste visa att jag vill detta. Att jag platsar på Cypern. Vill inte göra min arbetsgivare besviken, absolut inte.


Vega var f.ö. väldigt arg och ledsen imorse. Irriterande föräldrar = Obekväm Emma.
Om en vecka åker jag, på dagen. Det är helt sinnessjukt. Om en vecka bor jag på Cypern. Om några timmar. Jag är så himla... ordlös.

This is what I'm talking about.
Känner mig så jävla belåten och nöjd med mig själv. 1 vecka var jag inskriven på arbetsförmedlingen innan jag fick ett nytt jobb. Ett fett jobb. Ett jobb utomlands med fast lön + chans till grym provision. Jag har lägenhet fixad genom jobbet dessutom.
Den 17e åker jag. Nytt datum, I know. Men så blev det. Tills dess jobbar jag i Sthlm på kontoret här.
Livet är gott, mina vänner.
På återseende

Ibland blir jag så glad, samtidigt som jag blir ledsen och förvirrad.
Just nu fokuserar jag på Cypern. Jag ser fram emot det så himla mycket. Något jag också fokuserar på är hur jag ska strukturera upp mitt liv, hur jag ska sålla i mina känslor, vilka känslor jag ska låta vara, vilka känslor jag ska gå på.
Igår kom mitt, i princip livs kärlek hit. Det låter kanske löjligt, men den mannen har verkligen Det. Han åker iväg, jag åker iväg, vi har ingen framtid, men på något vis gör det ingenting. Vi vill olika saker, vi går inte ihop på vissa plan, på vissa plan passar vi som handen i handsken.
Han är nog den där killen jag alltid kommer bära med mig. Som jag alltid kommer tänka på och le, som jag alltid kommer hålla ett öga på.
Det finns så fina ord och tankar och känslor att sjänka den mannen, och det gör jag mentalt varje dag. Personen jag önskar allt fint i hela vida världen.


Nu ska jag plugga på lite om elavtal, sen ska jag gå och lägga mig.
Imorgon, om vädret tillåter ska jag ta en lite promenad innan jag går och handlar frukost.
På torsdag ska vi åka ut till Södertälje och träffa VD:n för Telge Energi. En man med pondus, kan jag tänka mig. Jag är lite nervös, men fruktansvärt förväntansfull.
Vi hade säljkurs idag, och det var så otroligt inspirerande och givande! att få en helt annan syn på någonting är svårt, och när en föreläsare och coach klarar det, bara genom samtal, analys och dialog gör den det bra. Jag tycker fruktansvärt mycket om min chef, redan nu. Båda fötterna på jorden, medmänniska och ''en av oss', verkligen. Ingen som sitter på höga hästar och pekar med hela handen. Sånt beundrar jag verkligen.

peace

Det var kurs idag. Fett.
Fikade med Vanessa innan. Det var också himla mysigt. Åbezt.

Nu har jag duschat, ätit lite choklad, druckit bubbelvatten som är så himla gott, tittat på Titanic, smörjt in mig från topp till tå. Nu är det bara att invänta mitt nattliga sällskap. Himla spännande.

Att ett litet tecken på att man finns till visas, raseras hela världen.
Muren mot allt som hänt, distansen jag skaffat mig sen jag träffade honom senast känns som endast en milimeter just nu. I höjd och bredd.
När man träffar en person som gör såna starka avtryck i själen, som man spenderat så många fantastiska nätter med, som man tittat på och studerat dag och natt, som man kysst varenda milimeter av är det så mycket i kroppen som går sönder när personen försvinner. Hjärtat spricker, andningen blir oregelbunden och alla sinnen skriker efter bekräftelse och det som varit.

Jag har valt att stänga av alla känslor jag känner. Jag hade helt enkelt inte klarat mig annars. Det finns så mycket som gör ont. Så många fina stunder som gått från just det, fina, till smärta. Ren och skär smärta.

När jag ser bilder, när man läser meddelanden, när när tänker tillbaka på speciella saker, speciella uttryck och speciella händelser är det som att någon tar en kniv, sakta trycker in den i hjärtat, magen, halsen, lungorna och vrider om.
När jag träffade honom trodde jag ingenting speciellt. Jag såg honom knappt, förrän han började prata så passionerat om något han brann för. Första ciggen vi delade och första gången han log åt mig.
Första smset, första antydan till intresse. Första av allt vi gjorde.
Jag kommer aldrig glömma första natten vi delade. Hur jag kände mig, hur jag låg en hel natt och log för mig själv med hans arm kring min midja. Hur jag för första gången hörde hans djupa andetag, kände hans läppar och upptäckte hur mjuka hans händer var. Hur jag för första gången insåg hur en kille skulle lukta för att totalt få mig att tappa fotfästet, hur perfekt en hals kan vara, hur mjukt hår kan vara, hur gott en andedräkt kan lukta.

En första gång för allting. En sista gång för allting.
En sista gång, där jag inte förväntande mig någonting, men när någonting hände. Där någonting kändes så bekant och tryggt. Där man visste hur allting kunde göras perfekt. Ett invant beteende. En längtan som varit så stark i mig under en sån lång tid, en längtan som fick bekräftelse men sedan krossades.
En sista gång som gjorde så ont att jag tappade andan i smyg en natt. En sista gång som fick mig att gråta tills solen gick upp morgonen därpå, en sista gång som fick mig att vilja skrika, som gjorde så fruktansvärt ont i hela kroppen. I hela själen.

När man ger sitt hjärta till en människa, omedvetet, hur får man tillbaka det? jag vill ha tillbaka mitt hjärta. Jag orkar inte tänka, känna, längta, drömma, gråta, sakna.


Nick Cave & The Bad Seeds - O Children

Vissa stunder saknar jag att plåta så himla mycket. Känslan när man får till en perfekt bild, perfekt komponerad med skärpa, känsla och motiv. Det är tänkt att jag ska börja ta upp plåtandet igen, det är bara inspirationen det sitter i. Lättaste är att nischa sig mot något. Porträtt, natur eller konserter. Vad man nu är intresserad av att plåta. Jag måste bara hitta min. Människor är dock väldigt roligt, då man kan få ut så väldigt mycket ur bara ett ansiktsuttryck. Man skulle kunna skriva berättelser utifrån ansiktsuttryck. Det tycker jag är häftigt.

Nu ska jag gå och sova. God natt.

Jag har det fint här i huvudstaden.
Idag var jag in till stan en sväng. Skulle till ZinKKEEENNnnn för att gå på Beyond Retro i jakt på någon form av fet jacka. Jag kom aldrig dit. Istället gick jag på Weekday, upp på second hand-avdelningen och hittade fetaste Levis-jackan. Oversizemodell, perfekt färg och perfekt sliten. 500 kr på prislappen, gick till kassan och poff! 30% rabatt på alla jackor, just idag. Dryga 300 kr pungade jag ut! aldrig varit så nöjd med ett jack-köp, någonsin.

Jag köpte hårfärg, balsam (trodde jag, visade sig vara shampoo när jag kom hem, fuck) och godis, sen åkte jag hem. Blekte håret, rakade benen och allt sånt tjejigt, sen somnade jag ett tag. Vaknade, och nu har jag bott i soffan hela kvällen med pizzarester från igår, godispåsen, SATC & Gossip Girl. Bra kväll.

Imorgon ska jag fika med Vanessa. Det ska bli så himla trevligt! har inte träffat henne på över ett år.
Jag är dock aningen bitter över att jag inte är i Vemdalen på Forum just nu. Alla verkar ha det så förbannat roligt. I höst kanske. Hoppas jag. Om jag får semester och ledigt osv. Det hoppas jag. Såklart. Om jag får jobb.

På måndag är det kurs. Uttagning, osv. Håll lill-tömmen för mig peepz!
Nu ska jag återgå till en kopp kaffe, äppelcidervinäger (SÅ JÄVLA GOTT?!?!?!?!?!) och mina serier. Lägga mig tidigt ska jag göra, för jag har sovit så fruktansvärt få timmar de senaste 4 dygnen. Kanske 10 sammanlagt. Ej ok.

Världens finaste tjej har vi här, alltså. Åh, jag känner bara så fruktansvärt mycket kärlek att jag knappt vet vart jag ska ta vägen när jag ser henne, kramar henne, leker med henne, gosar med henne.

Valborg var nice.

Just nu är jag i Sthlm på obestämd tid.
Uppdaterar er mer senare. Tack och bock.