my ∆ brings all the hipsters to the yard, and they're like "How avant-garde"

En övergiven sång som spelar för mig gång på gång, vill övertala mig att allting kommer ordna sig.
Men inga själar lyser, och hela staden fryser och jag är fast i nått försök att att komma över.
Allt det där du sa, om att du älska mig men bara måste dra.
Jag ville inget hellre än att ha dig kvar, det vet du.

Imorse när jag gick till jobbet drabbades jag av en sån fruktansvärd ångest??! världens ågren i mig, verkligen. Tankar så som ''är det verkligen detta jag ska hålla på med hela mitt liv?!?!?!'', ''varför jobbar jag med sälj?'', ''gillar jag ens det här?!'' osv, gick jag och tänkte under halvtimmen påväg ner till stan. Jag kom till jobbet och gick upp. På något vis blev jag lugn när jag satte mig och började ringa. Jag vet inte. Det känns bra att jag gör någonting jag kan och någonting som jag faktiskt är BRA på. Jag har inte riktigt greppat det. Att jag faktiskt är en hygglig säljare.

 

Allting flöt iallafall på, ångesten försvann och jag fortsatte som jag gjorde. Sålde en mer än igår, så på fredag hoppas jag kunna leverera budget. Skulle vara fett.

MEN, det som var sjukt idag var ett telefonsamtal jag fick om någoting JÄTTESPÄNNANDE (!!!) som kommer hända på fredag. Jag tänker inte jinxa det och berätta någonting. Inte heller någonting om ett telefonsamtal jag kommer få imorgon.

MEN, det händer saker i mitt liv. Denna förväntanskänsla är nog tammefan det bästa som finns.

Efter denna låt. 

... och nybakat bröd, förstås. Icke att förglömma.

Även om jag är så trött att jag egentligen vill lägga mig och gråta för andra kvällen i rad kan jag se tillbaka på dagen och säga att jag kickade ass idag. Hela dagen. Promenad imorse, första säljdagen på jobbet och skickar iväg två ordrar bara sådär, MÄNDYS kycklingsallad med jordgubbssalsa till lunch och bara ännu mer kick ass.

 

Ni ska få höra bästa saken som hände dock!

Jag sitter ju och jobbar med premiepensionen. Det handlar om fonder osv. Ni vet, fonder som finns på banker osv. Fond i fond ect. Komplicerad historia.

Jag ringde en man. Såg att han var från dalarna, och märkte ganska snabbt att han hade väldigt mycket pengar. Jag förklarade allting som vanligt. Det jag visste, så gott det gick.

Förklarade avgiften och han sa nej. Men då var jag ju såklart tvungen att fråga honom vad han jobbade med. ''Jag är fondförvaltare på Swedbank'', säger han. YES, tänkte jag. Nu har jag gjort bort mig.

DÅ, säger han såhär ''Du ska veta en sak... jag brukar oftast lyssna på vad folk säger, om de ljuger osv, men du pratade sanning genom hela samtalet. BRA jobbat.''

jag svarade ''vill du veta en sak? detta är min första dag.''

och får svaret ''vet du vad jag tycker att du ska göra då? då ska du åka hem, korka upp en fin flaska vin och ta dig ett glas. För detta skötte du galant. Du får fem stjärnor av mig, ska du veta. Fortsätter du såhär kommer du gå långt.''

 

Såna samtal slår ett sälj alla dagar i veckan.

Nu ska jag plugga lite tills min tv-tid börjar. Sen ska jag gå och sova och sova mina timmar. Imorgon ska jag och mamma på yoga. Gud bevare mig.

 

 

HIMLA roligt community. Hemsida. Whatever.

 

Nu är det dock slut på nattlivet för mig. Jag jobbar första dagen imorgon. Workin' 9 to 5. Lite så.

Jag borde sova. Önska mig lycka till så lovar jag att kötta.

 

Man kan säga att mitt hjärta är delat i två. En del är en osäker tonåring som gav sitt hjärta till sin första kärlek i gymnasiet. Hög på kärlek missade hon varningssignaler och slutade upp med ett hjärta i för många bitar för att ens kunna räkna dem.

 

 

Andra delen är mer komplicerad. En kärlek som aldrig riktigt blommade ut, men som låg och vilade i en mer mogen ung kvinna. Det pågick länge. Pågår fortfarande, men motvilligt. Det är en kärlek jag inte vill kännas vid, jag vill inte ha någonting med det att göra, för ni vet lika väl som jag att obesvarad kärlek gör så ont. Så fruktansvärt ont.

 

 

Det är en kärlek som kommer finnas där. Tills det tillslut gör för ont och jag tvingar mig själv att släppa taget helt och hållet. Kan ni tänka er att detta:

kan krossa mig? totalt? Bara dessa ord? det bränner och svider och river i mig. Jag hatar det.

 

 

1. Behandla andra så som jag själv vill bli behandlad

2. Bli (mer) ödmjuk

3. Lägga själ och hjärta i det jag gör, gällande allt

4. Betala igen alla lån jag har

5. Skaffa mig en Mac

6. Börja träna

7. Attenda två festivaler

8. Ta bättre vara på släkten jag har kvar

9. Göra saker som får mig själv att må så bra som det bara går

10. EJ ta skit

 

Rätt bra.

Den när mammas tåg är 2 timmar försenat från jävla Karlstad. Jag hatar när bra middagsplaner går i stöpet. Jag ska sitta här i min vintage Calvin Klein-skjorta och lyssna på Calvin Harris i min ensamhet. Dricka kaffe, kanske äta lite apelsin, kanske chilla lite i sängen med en bra bok. Ni vet, sånt man gör när man förmodligen bli hemma en fredagkväll (</3). Dock vill jag dra ut. Så jag kanske gör det. YOLO.

HEJ.

 

Jag hade världens mest ensamma dag igår. På eftermiddagen och kvällen. Låg och tittade på Mentalist i soffan och klagade till mig själv i huvudet.

Dock kom räddningen i Oskar, så jag åkte dit vid 23. Himla fint. Sov där och nu har jag precis kommit hem.

Nu ska jag äta frukost. Lunch. Mellis. Jag vet inte exakta begreppet. Brunch kanske?

 

Den när man har tre feta räkningar som ska betalas och man freakat ut i ångest över att pengarna inte ska räcka. Man kommer undan med 45 kr. Den känslan. Ren lycka. Sen att dessutom veta av de faktum att en check väntar på att verifieras på banken på yttligare en tusenlapp.

 

... Sen kommer man på att pengarna ska räcka tills i slutet på februari. Då mår man. Man mår förjävla bra.

 

Jag är en sån där planerarmänniska. Har jag en lista skriven över saker jag ska göra känns det mycket bättre att göra det som står, då jag vet att jag får bocka av den, en sak efter den andra.

 

- Bloggdesign
Albumet jag lyssnat på hela kvällen är detta. Enjoy.

Har samlat lite bilder. De kanske bara ser ut som bilder för er, men jag ska tala om för er:

 

 

 Det är alltså den andra januari. 2013. Jag trodde aldrig att jag skulle leva för att se dagen, men här är jag.
Jag har lovat mig själv att detta år ska bli ett bra. Jag har varit sjuk allt för länge, och jag vill inte vara sjuk längre. Jag vill inte gå omkring med tankar så som jag gör nu. Så därför ska jag ta tag i mig själv och mitt liv. Få BRA rutiner och inte rutiner som går ut på att jag får en guldstjärna i kanten om jag inte äter på 8 timmar.
Ut med det dåliga, in med det bra. Så enkelt som det bara går.

För att detta ska fungera måste man ju självklart ha motivation. Jag har några saker som motiverar mig nu. Jag har ett nytt jobb, förhoppningsvis lägenhet, en bra sommar att se fram emot, vårkollektion på Monki (LOL) och skola i sommar. För att få motivation till träningen som jag ska komma igång med har jag min träningstokige mor. Hon får piska mig, hon har fått lov till det. Men bara när det gäller träningen. Det andra klarar jag själv.

Det är ungefär såhär jag ska göra:

Vända min dåliga och trista inställning till träning till något positivt.
Enda jag behöver är vettiga tips på hur man gör detta. Alla som tänker beach '13 kan hänga sig. Jag bodde på Cypern ett halvår och inte fan brydde jag mig om min pitabrödsmage på stranden då, lär förmodligen inte göra det i sommar heller. Bättre kan ni.

 

NU ska jag iallafall ta min första joggingtur på väldigt länge. Det kommer förmodligen resultera i en promenad, men det är iallafall bättre än ingenting.

 

En lugn nyårsafton.

Fick för ett litet tag veta lite saker som gjorde mig väldigt arg.

 

Ni lär ju läsa detta, känna en liten klump i magen. Ja, då vet ni nog att det handlar om er.

Detta året ska jag fortsätta ligga runt ''bara för sakens skull''. Är det såhär det ska vara klarar jag mig utan er.

Feber och bakis. Det är mitt nyår.

Jag ska ligga i min soffa hela kvällen med kaffe, choklad och film.

 

Och så har 2012 passerat.

Förra nyår spenderade jag jobbandes på Storhogna. Nyårskyssen föll på Jesper och livet var så underbart och fint och enkelt. Jag var lycklig.

Detta nyår spenderar jag förmodligen själv. Framför en film eller liknande. Det är ungefär så det känns nu, men man vet aldrig vad som händer. Antingen blir jag full, eller så blir jag det inte. Bara tiden kan utvisa detta.

 

Nu har jag begravt mig i soffan med Molly framför en film. Planerar att stanna här några timmar och senare städa lite, sen promenera iväg till pappa och äta middag.

Det var längesen jag kände att jag var tillfreds med mig själv och vem jag är. Det var nästan ett år sen jag hade den här känslan. Men just nu känner jag att jag bara vill släppa på tyglarna, räta upp mitt liv och börja leva livet istället för att vänta på att det ska börja. Jag har slösat år på att vara missnöjd med mig själv och hur jag ser ut och hur jag är, dels pga uppväxt men sen även till stor del pga mig själv. Jag tillåter inte mig själv att vara lycklig.

 

Jag anser mig själv vara en pålitlig person. Den där trygga axeln som många vänder sig till, och den rollen har jag mer än gärna, men jag behöver det där tillbaka. Från alla jag delar ut min axel till, för det fungerar inte att ge och ge och ge mer. Jag har försökt. Ovillkorslös vänskap - från min sida. Det fungerar i början, men sen går det överstyr och en vänskap som sett så bra ut på papper fallerar.

Jag har gjort mycket i mitt liv. Bra och dåliga saker. Jag började röka när jag var 16 år, sämsta valet jag har gjort. Jag har druckit alkohol och andra rus skulle jag ljuga om jag sa att jag inte har testat, och jag ser inte det som någonting som är dåligt. Det finns så mycket mer som skulle anses som sämre. Som t.ex. det faktum att min farmor bröt kontakten med mig för någonting hon själv gjort, det faktum att min pappa inte är insatt i mitt liv överhuvudtaget, att jag har släkt som älskar mig mer än jag egentligen förtjänar som jag inte kan uppskatta till fullo, att jag har egentligen allt jag vill och ENDÅ, trots detta, hittar saker att klaga på. Varje dag. Se, så mycket som är värre än dåliga och ytliga val.

Varför vill man alltid ha det man inte kan få? vad får man ut av känslan i magen som skriker klart och tydligt att man inte duger till? att man inte är bra nog?
Det gäller kärlek, livet, jobb, vänskap. Det gäller allting. Är det strävan efter någonting större? Den där inre tillfredställelsen som får oss att fortsätta klättra? som får oss att inte ge upp och nöja oss? Kan vi få allt vi vill om vi bara håller ut? Och om så är fallet, hur gör man då när muren man måste klättra över sträcker sig hela vägen upp till himlen? hur gör man för att inte bara stanna till, där och då? slå sig till ro och leva resten av sitt liv med en större fråga; hur HADE det kunnat vara om jag inte gett upp?

 

 

 

Jag har bestämt mig för att hålla mig till ett fåtal män nu, under obestämd tid.