pick the world up
Jag är arg på mig själv för att jag är så förbannat svår med vissa människor. Jag blir arg på att jag blir arg och dryg så lätt, jag blir arg på att jag förstör så mycket för så många utan att förstå det själv.
Jag känner mig så förbannat, äckligt jävla ensam. Hela tiden. Även om jag har folk omkring mig smyger sig den där förbannade känslan på och blir ibland så påtaglig att jag utan att märka det sitter och gråter. Ibland tappar jag andan.
Det finns ett ställe där jag känner mig tillfreds med allt. Där jag mår bra, där jag är så förbannat rädd men på ett sånt förjävla fint sätt. Det är i en famn. En famn i en säng med en dålig bäddmadrass, i ett rum med kläder fulla golven, ett hus fult av folk hela tiden. Där, på den madrassen, i den sängen, i det huset mår jag bra. När jag får sova i famnen som tar bort allt som är farligt och gör ont. Armar kring mig, en varm kropp tätt intill och andetag som är så ljuvligt påtagliga att jag ibland ryser av välbehag.
Ibland när jag ligger och försöker sova finns det vissa scener som spelas upp om och om igen. Den första är natten den 13 december. Hur nervös jag var, hur glad jag var, hur förväntansfull jag var. Hur jag njöt av varje minut.
Den andra är kvällen den 16 december. Läppar, hud, andetag, händer.
En kille och en tjej i perfekt jävla symbios med varandra. Då har jag mått som bäst. Då har allt ont sluta göra ont, alla problem har slutat vara problem och mitt ansiktsuttryck har istället för att se ledsamt ut, lyst som aldrig förr.
Det är slut nu, och mitt hjärta går sönder lite, lite varje gång jag tänker på de fina och intima stunderna. Jag vet inte om jag någonsin kommer få uppleva det igen. Om jag någonsin kommer få sitta i sängen gränsle över honom och prata, om jag någonsin kommer få känna den där fantastiska lukten som jag möttes av när jag la huvudet mot hans hals, om jag någonsin kommer få känna hans mjuka läppar mot mina, eller om jag någonsin kommer få känna hans hud mot min tidigt, tidigt på morgonen.
Jag önskar det, att jag, om så bara för en gång, fick vakna och mötas av det där ansiktet. Känna läpparna. Somna till andetagen. Det önskar jag.
Nu kan du få mig så lätt
Så att alla förstår
Jag kommer med mer information när jag inte känner mig så tom.
Det jag har planerat är att träffa min bästa vän, åka dit och stanna en vecka eller så. Kanske tatuera mig. Vem vet?
Hoppas detta ger er lite information om läget i sig. Det bara blir helt fel ibland.
Idag vet jag ingenting
Jag träffade Jesper idag, och det kändes tudelat. Det kändes fint att jag fick en stund med honom för att officiellt säga hejdå, även om jag är säker på att vi kommer träffas igen. Jag ska berätta något om Jesper Borgenstrand. Finns det någon kille som jag skulle ge upp mitt liv för att få vara med, är det den killen. En varmare, finare och mer tillfreds människa går ej att finna. Och det känns skönt att jag har fått träffa, lära känna och fått tagit del av det. Jag har fått det bekräftat att inte alla killar måste vara svin, att killar faktiskt kan behandla en med respekt. Det ger mig hopp inför framtiden.
Solen lyser dessutom idag, vilket gör mig glad. Tillfreds med livet, just precis i denna stund. De mörka stunderna är överhängande än så länge, men jag måste bara landa, andas, ordna upp mitt liv. En sak i taget.
Jag måste prioritera mig själv, göra saker jag mår bra av. Då blir allt perfekt.
Det där med att sakna
Tex. Jag saknar Vega och Jesper mest.
Usch, usch, usch för att sakna. Blir ju helt banans.
I'm born to run
När allt känns falskt och fel
Imorgon åker jag till Sundsvall. HELT SPONTANT, det är därför jag inte sagt något till någon av er. Jag bestämde det för två timmar sen. Stannar även bara några timmar. Birsta för att införskaffa lite nya kläder, en ny jacka samt hämta lite smått och gott hemma. Äta middag tänkte jag också försöka hinna med. Whoopa.
Är även jävligt pepp på att boxas, lyfta hantlar, pressa kroppen till det yttersta i suspekta ställningar bara för att få känna någon form av fysisk smärta. Skära mig är inte riktigt ett alternativ. Sen har jag ju hört att träning är bra för blivande anorexiaoffer, vilket jag hoppas på att ätergå till.
Nä, nu är jag bara dryg. Jag är nog sjuk och skadad på riktigt.
Dagens låt.
Fetaste en natt som denna.
ps. Jag ska kötta allt, klara mig igenom allt. ds.
God natt!
När mitt hjärta går sönder
Jag lyckas alltid utsätta mig för händelser där mitt hjärta tar skada. Jag skulle bara vilja känna, om ens för en dag, hur det känns när allt är rätt och ingenting är fel. Jag vill känna hur det känns när allt är i perfekt symbios och i harmoni.
Jag vill bara att han ska vilja ha mig nu så som jag vill ha honom.
Det vill jag mer än allt.
Hola chicos y chicas! Como estas?
Help me close my eyes
Hur klarar jag av att försätta mig i dessa situationer gång på gång? När ska jag få uppleva det där extraordinära? fantastiska? underbara? magiska? när ska jag få uppleva en kärlek så besvarad att knäna viker sig av minsta beröring?
När slutar jag vara bara jag och blir någons någon?
Insikt
Jag ska inte gå in på detaljer. Det räcker med att ni får veta att mitt liv kommer ta en omtumlande vändning. Jag måste bli mer ekonomisk, ansvarstagande och engagerad i allt som pågår, inte bara i det som intresserar mig mest. Punkt.
En vanlig dag på jobbet
Såhär kan det alltså se ut. I våran p-matsal (förkortning för personalmatsal, för er som inte har kommit in i arbetslivet ännu). Här dricker vi kaffe, äter alldeles för mycket mackor och skrattar hjärtligt.
Jag gillar även, på tal om något helt annat, att bilder på mig och Jesper verkligen inte ser OK ut. Första bilden var ett skämt, där det ser ut som om jag är redo för oralsex, och denna bilden är ju ett skämt. Men det är mest bara för att demonstrera. Uppdatera er om läget.
På onsdag åker jag hem till Sundsvall. Stannar tills på fredag, för längre får jag inte vara borta för Madde. Just nu sitter jag i pyjamas, ska snart krypa ner i sängen, utan karl, utan sällskap, ensam och övergiven.
Imorgon får jag dock jobba med Johanna, vilket är förbannat roligt, eftersom att hon har samma sjuka och dåliga humor som jag. Imorgon blir nog en bra dag. Då ska jag nog tigga sovsällis också. Det behöver jag om jag ska klara en sundsvallstripp på flera dagar. NEJ, nu ska vi inte verka sexberoende. LÄGG AV.
Ha det fint. Vad händer i era liv, förresten? Det var längesen nu berättade det. Jag vill veta allt!
Hej Emma.
Okej, update på 5 min
- Jag jobbar. I princip hela tiden.
- Jag har gått upp lite i vikt, jag slarvar, äter godis och god mat ofta. Men jag börjar matta av det. Snart lär jag ju svälta igen.
- Jag sover hos Jesper jämt, vilket iofs resulterar i att jag tränar bort rätt många kcal genom sex.
- Jag gör köket förbannat genom att spela house. Konstant. Varje dag. Hela dagarna.
- Den enda som inte hatar min musik är William. Wille är bra.
- Jag har blivit besatt av Cola Zero tack vare Madde. Jag antar att det är bättre än godis, iallafall.
- Jag ser otroligt mycket film.
- Jag skrattar sjukt mycket med Johanna.
- Jag saknar min familj och mina vänner.
- Jag dricker väldigt mycket öl och vin.
- Jag har det förbannat jävla bra.
- Jag ska jobba på Öland i sommar.
3 min, tack och hej!
I got 99 problems but a bitch ain't one, hit me
Någon gång ska jag skriva om livet för min skull
Jag förstår om ni inte förstår någonting. Jag gör inte det heller, allt har bara blivit konstigt idag. Jag har gråtit på jobbet, gått med en klump i magen. Jag vet inte.
Det enda jag vill göra är att ligga på Jespers arm, sova utan att behöva vakna.
Synd bara att jag lever i en drömvärld och att verkligheten inte vill mig lika väl.
Reaching forward
Anledningen till mitt bortfall här ute i internetrymden är väl till stor del pga det. Det blandat med så mycket annat som rör sig i mitt huvud just nu. Kärlek, självbild, självförtroende, ilska, sorg.
Jag mår inte bra, samtidigt som jag vissa stunder vill skrika av glädje.
Jag vet att texter jag skriver är svåra att förstå. Att jag på något vis skriver i gåtor. Det är inte meningen, men det här är endast för att skingra mina egna vrickade tankar om livet, mig själv och alla händelser som pågår i mitt liv just nu. Vartenda ord har en mening i texter som denna.
De är till för mig att förstå, och mig endast. Ni får ha överseende, så återkommer mitt normala jag när jag rätat ut alla frågetecken, slickat alla sår, samt löst ut alla knutar som sitter djupt i mig.
I deserve to be this good, don't you bring me down
Så får det bli
Min blogg kommer läggas lite åt sidan ett tag. Jag måste få ordning på mitt liv, så jag vill inte lufta något innan kaoset lagt sig. Jag måste få komma in i rutiner och hitta stabilitet igen. Det kommer ta ett par veckor.
Ni kan hitta mig på twitter istället. Där är jag nog lite mer aktiv än här. Även facebook.
Jag ber om ursäkt. Faktiskt.
Jag längtar efter självsvält och hunger
Något som tåls att läsa igen
''Att förlora sig själv
18 oktober 2011 | 22:31
Jag har alltid haft förmågan att snabbt kunna sluta mig. Låta världen stå still och se stressen och pressen som något som inte drabbat mig.
Jag har aldrig riktigt brytt mig om mig själv. Jag har alltid, på något sätt, sett mig själv som ett offer. Jag har förlikat mig med tanken på att alltid vara den tjocka och fula. Jag har aldrig gått till roten med mina problem, utan jag har försökt lösa andras problem som någon form av kompensation för mitt ointresse i just mig själv.
Det har i sin tur gjort mig till en otroligt sympatisk människa med en otrolig empati. Jag har fått höra att jag är väldigt lätt att prata med, öppna sig för och det har jag även testat på nya bekanta. Jag ser det som något bra, att jag fick bli den snälla personen, som är lätt att prata med och som folk känner sig trygga tillsammans med. Jag önskar bara att jag inte offrat så pass mycket av mig själv för att bli henne.
Jag har försummat mig själv hela mitt liv. Jag har aldrig varit 100% lycklig. Jag har alltid haft en gnagande känsla av oro, rädsla, avsky och skam när det har kommit till mig själv. Jag har alltid hatat min kropp, men skammen min kroppsform gav mig fick mig att hålla tyst. Vad gav mig rätten att klaga öppet när jag inte gjorde något åt saken? Det skulle varit en fruktansvärd dubbelmoral.
Jag borde vara nöjd med mig själv. Belåten, stolt. Allt borde kännas rent ut sagt superbt. Och visst, på vissa plan känns mitt liv fantastiskt. Men mycket vill ha mer, jag vill egentligen att varenda fettcell på min kropp ska brinna upp, försvinna och aldrig mer dyka upp. Jag vill ibland slänga ut min våg, ut från balkongen och med ett belåtet flin höra den crasha på asfalten nedanför. Jag vill slänga allt nyttigt bröd, alla lättprodukter i kylen och ersätta med vit formfranska och fet grädde. Jag vill baka mina kakor och faktiskt kunna smaka.
Bara tanken på det kan ibland vara ångestframkallande.
Tankar som slagit mig på senaste tiden har gjort mig orolig. Orolig på hur långt jag egentligen tagit detta. När min bästa vän, som alltid varit förstående och alltid har stöttat mig blir orolig, höjer ögonbrynet åt saker som jag funderat mycket kring, vet jag ju att något inte står rätt till.
Jag har aldrig spytt upp min mat, jag har aldrig tagit laxerande medel (men funderat på det) och jag har aldrig skadat mig själv på något sätt. Jag har dock svimmat, jag har ofta lågt blocksocker och jag går hungrig ofta. Men hur sjukt det än låter har det fått blivit min vardag. Rädslan för att bli tjock igen skrämmer mig mer än döden just nu, och då kan ni ju förstå?
Jag är nöjd med så stora delar av mig själv nu. Jag är så otroligt glad att jag bevisat för mig själv och för alla andra hur otroligt stor diciplin jag har, vilken karaktär jag har samt hur stark jag faktiskt är. Jag kan klara allt. Jag har klarat så mycket.
Det är bara lite vemodigt att jag förlorat så mycket av mig själv på vägen''
